Monthly Archives: november 2011

Tusenmiljonersmånga små tankar

Oj, vad tusenmiljonersmånga tankar som kastas runt i skallen just nu. Fundering kring hur jag ska ha det. Hur det kommer att bli och hur jag ska ta hjälp med saker jag egentligen inte ens vill tänka på att jag behöver hjälp med. Time to man up!

Det var härligt att komma till jobbet i går och berätta. Kollegerna blev så glada och gratulerade. ”Äntligen, vad bra!” Då kunde jag liksom släppa rädslan och bara vara glad. Det kändes så rätt och så ska jag göra nu. På måndag har jag möte med min samordnare på assistansbolaget. (Vi sölar inte, vi.) Då kan jag bena ut hur jag vill lägga upp schemat och sånt. Innan dess behöver jag faktiskt i nte fundera så mycket på det. På nyfikna frågor kan jag faktiskt svara ”jag vet inte” för det gör jag ju inte.

Den här helgen ska jag bara njuta av vetskapen att jag är en fri människa hädan efter att jag göra saker som jag vill och jag är en av få som beviljats den här fantastiska förmånen. Med rätt hjälp och rätt behov var det visst inte så omöjligt trots allt.

 

 

Mysläser viktigheter

Sitter här och mysläser all oändlig information som finns på nätet kring personlig assistans. Utbildningar, goda råd, hur det brukar gå till, erfarenheter, vad man har rätt till, etiska regler, samordnare… Folk kan verkligen sko sig på den här marknaden.  Men det känns som om man är i behov av information. Nu ska man helt plötsligt släppa in någon i sin mycket privata sfär. Lite läskigt är det. Tur att jag har malin som jag redan är trygg med.

 

Beslut i från FSK

Jag blir ofta misstagen för att ha dåligt tålamod, men jag har egentligen ganska bra tålamod. Det måste man om man ska överleva den svenska funkisbyråkratin och Ottilias treårstrots. Men (med stor M) när mitt tålamod är slut så är det verkligen slut. Då kan jag inte backa tillbaka, sätta mig och vänta. Nej, det är omöjligt. Då ska allt ske på stört och jag får så bråttom att det kliar i hela kroppen.

Jag har väntat på FSKs beslut angående assistansersättning tålmodigt sedan jag med rädsla drog  igång processen i april. Tålmodigt väntade jag på doktorns intyg i nästan 4 månader. Tålmodigt svarade jag på juristens alla frågor för att sedan tålmodigt svara på exakt samma frågor från kommunens och FSKs handläggare. Tålmodigt har jag sedan också väntat. Sedan fick jag i slutet av förra veckan fick veta att beslutet skulle tas denna vecka. I måndags började jag bevaka brevlådan som en terrier. Rivit hysteriskt bland kuverten när posten kommit. Suttit på taggar stora som flaggstolpar och drömt helt förjäkligt sjuka drömmar.

I går kunde jag inte hålla mig längre. Då ringde jag till FSK via textis och försökte övertala dem att kolla om något beslut tagits. Ingen hjälp fick jag förutom att jag fick lämna ett meddelande. Svar kom ifrån handläggaren som utrett mig. Hon svarade i morse men inget besked. Hon undrade om beslutet inte kommit med posten än. Dah!! Tell me tell me tellme! De får inte skicka beslut via mailen men eftersom jag nu så himla gärna ville veta och tidigare gett dem min tillåtelse att maila över privat information så gick hon med på att göra det. Det svaret har jag fått gått och väntat på medan jag jobbat idag. Jag hade vissa problem att koncentrera mig och tänkte att om  beslutet skickas via post idag så skickas det förmodligen även till min jurist på assistansbolaget. De får sin post tidigt på dan så jag smsade Åsa som har hand om att öppna all inkommande post. Det hade inte kommit något beslut dit. Nähä! Hur ska jag nu överleva?

När jag till slut kom hem hann jag knappt ta på mig ytterkläderna innan jag slog på datorn. Det  tar lång tid att starta min dator med förstoringsprogram och skit. Om jag kunnat slå sönder åbäket och hittat svaret inne i den skulle jag lätt gjort det.

Till slut hade jag lyckats öppna mailet från handläggaren, då var jag tvungen att öppna en fil som tog oändlig tid på sig och till slut så kunde jag läsa mig till att jag fått min assistansersättning beviljad.

Helt otroligt!

Nu ska jag äta lite. Sen smälta både lunchen och beskedet. Helt otroligt…

Life on the edge utan kaffebryggare

Att leva utan kaffebryggare är jordens utmaning. Har ni provat det någon gång? Nä, det är klart ni inte har för det vore ju bara galenskap. Vi har som sagt lånat ut emma och erics kaffebryggare till sig själva. Vår kaffebryggare pensionerade sig själv när sven fyllde år i somras. Då emma och eric vanligen inte använder sin bryggare utan har den i sitt föråd fick vi låna den. (De kör istället med sin urtjusiga espressomaskin och en sån glaskanna med filter-på-pinne-mojäng som man trycker ner.) Vi har planer på att köpa egen kaffebryggare men emrics (emma och erics) kaffebryggare är super bra så vi har inte jättebråttom. Nu lånade de tillbaka den för Alvas ettårskalas i söndags och vi glömde att ta med den hem igen. Det skulle inte heller vara fasligt svårt att åka och hämta den heller men enda gången man kommer ihåg att köket är bryggarlöst är ju 06.30 på morgonen. Då kan man sitta där och banka huvudet i väggen bäst man vill. I måndags räddade ass. Malin mig genom att ta med en termos till jobbet.  Igår jobbade jag då drack jag kaffe där. (Ropade högt ”jaaaa!” när kollegan frågade om det var dags för förmiddagsfikat.) Idag är jag ledig igen och spänningen är olidlig. Hur ska jag lösa det här? Malin ska ta ottilia till dagis så med lite tur ser hon mitt sms och räddar den här morgonen också, annars blir det besvärligt. Living on the edge!

Har förstås planer på att fika med storebror idag. Man skulle nästan kunna tro att jag gjort de planerna för att få kaffe men så är det inte. Men nu 06.47 på morgonen känns det som en bra fallskärm.

Om en stackars cheesecake

Idag har jag jobbat min första betalda arbetsdag på Audiologiskt forskningscentrum.  Det kändes jäkligt bra! För att fira det hela stannade jag kvar på lunchen och bjöd på cheesecake. 

Jag, Malin och Ottilia bakade den igår, när ottilia var ledig från dagis. Det fina med cheesecake är att man får banka sönder en massa, massa kex till kakans botten. Ilskterapi för vuxna och kalaskul för barn. Alla älskar vi att förstör saker. Ottilia fick degestivekexen i en påse och en träslev att banka med medan jag och Malin drack kaffe lite fisförnöjt. Skitbra, ändå tills mamsen skulle visa att man även kan banka kexpåsen i bordet några gånger för att verkligen pulvisera innehållet. ”Poff” så sprack hela botten ett stort degistivemoln fyllde köket och regnade ner över mamma och bordet. C r a p !

Receptet var från Per morberg och den mastigaste cheesecaken jag någonsin smakat. 800 g philadelfia var det i den, alltså 4 askar i en vanlig cheesecake. Helt galet! Det blev gott med för mastigt. Trodde inte att det gick att ha för mycket cheese i en cheesecake, men det kunde man visst. Lailas är bättre!

Det var en sån skön dag på jobbet när alla var lite lagom trötta så alla förstklassiga samtalsämnen kommer upp. Som om det gör ondast att föda barn eller skita ut en kokosnöt vilket ledde till att en viss läkare berättade om när han fick operera ut en orreforsvas ur en patient en gång. Med de gänget har jag bestämt mig för att jobba minst ett år till Gött va!!