Monthly Archives: juli 2012

God med bitter eftersmak

Jag har haft en väldigt trevlig helg med svärisfamiljen. Först en spontan grillkväll hos svärmor i fredags, sen en coollugn lördag hemma och till slut en heldag med svärfamiljen igår. Först gick vi på auktion ute på landet. Bredde ut våra filtar i gräset och hade picknick med utsikt över auktionsuppståndelsen. Efter det åkte vi på familjedag som arrangerades i folkets park. Sven följde med Ottilia på ponnyridning, borghoppning, ansiktsmålning och teater medan jag socialiserade med hans familj i gröngräset. På kvällen käkade vi pizza ihop.

Ottilia lämnade vi kvar hos svärmor. Hon ska bo där ett par dagar nu. När jag och Sven kommit hem satt vi på altanen och småpratade en stund. Ständigt när jag gjort något trevligt med människor jag tycker om kommer jag hem och känner mig nedstämd och modfälld. Förr trodde jag att det betydde att jag inte trivts i sällskapet eller att jag var en sån där människa som aldrig är nöjd med någonting. Numera vet jag att det bara är en sorts reaktion på att jag haft en trevlig men tuff dag. Att jag fått spänna alla ”muskler” för att höra, se och uppfatta. Efteråt går luften liksom ur, men det betyder inte att jag är missnöjd med dagen. Man önskar förstås att en trevlig dag ska följas av behagande känslor. Jag får acceptera att jag behöver en deppstund samtidigt som jag nyktert klappar mig själv på ryggen och säger ”Jaja, så här känns det just nu men det går snart över. Det var en kanondag och det glömmer vi inte bort.”

Idag är nedstämdheten borta. Idag är kroppen trött istället. Som tur är har jag ledigt och kan vila ut ordentligt. Jag skulle ätit lunch med min mamma men vi bokade om det till en myskväll här hos mig istället. Det känns väldigt skönt. Just nu vill jag bara viiiiila.

20120730-132727.jpg

Nu kommer mitt nyårslöfte

http://vegetariskvardag.se

 

 

 

 

 

Nyårslöften är jag inte så mycket för. Det är svårt att bli helhjärtat engagerad i något när det ska tvingas fram. Som min man, varje år lovar han att eventuellt ska fundera lite på att kanske sluta snusa. Vi vet båda mycket väl att det bara är för att vara lite fyndig. Nä, nyårslöften för sig bäst vilken annan dag som helst om året. Typ nu! Mitt i sommaren. Jag lovar högtidligt och fullt att jag nu ska bli en nyttigare människa. Nä, du där, sluta skratta. Jag menar ALLVAR! Det här går inte an längre. Jag går sakta upp i vikt och snart får jag inte plats i min egen rullstol. Inte alls bra för min redan begränsade kropp. Sven är inte heller den mest finkänsliga typen av man. Han har påpekat för mig under något år att jag lägger på mig. Allt lägger sig på röven. Hm, det går ju an när man sitter men röven är helt klart delägare av boven i dramat varför jag inte orkar gå med rullator längre. Hur stor del vet jag inte men det är helt klart dags att skärpa till sig och ta tag i det hela. 

Jag har inlett mitt löfte med en shoppingrunda på ICA där jag införskaffat nyttigheter. Imorgon ska jag baka ett asnyttigt bröd. Kylen är fylld med extra mycket grönsaker och proteiner. Pastan får inte ta upp hela skafferiet. Nu ska vi äta bulgur och quinoa också. Ledordet är inte fettsnålt utan hälsosamt. Keso, ägg, nötter, Vetekli, kokosfett, kostfiber. Alfa alfa-groddar skall här odlas också.

Jag fick nyss höra en kommentar någon sagt om mig, en pojkvän till en vän som jag mötte på härom dan och vi hälsade för första gången. I efterhand fick jag hur att han efteråt åt utbrast ”Hon såg ju så cool ut!” Japp, det smörjer självkänslan. Önskan att se normal ut lämnade jag i samma stund jag fick min första hörapparat. Att se ball och udda ut är mycket roligare och lättare. Nu satsar jag på att begrava min ångest över att fastna som den ”sorgliga tjejen i rullstol” ihop med alla tomma godispapper. Sen får det bli som det blir.

Latjo på stortorget

Igår spenderade jag och Ottilia en eftermiddag på stan med Carro och Filippa.  Brev till Kalle spelade musik för barn på stortorget. Det var kanonskoj. De latjade, lät barnen testa  intrumenten och bjöd på en snygg show. Efteråt tog vi en glass ihop med hela högen  och mötte till slut upp pappa Sven som kom direkt från tåget han kört så vi kunde käka kvällsmat ihop. Lite shopping hann vi med också. Ottilia fick en finfin stråhatt.

[slideshow]

 

20120727-143412.jpg

 

 

Statement to stay!

Vi har bestämt oss för att bo kvar i vår lägenhet och inte köpa radhus. Dels trivs vi bra där vi bor nu även om det är lite trångt. Vi har det väldigt bra anpassat här. Det vore guld med ett rum till, golvvärme och termostat men det är inte brådskande. Vi har precis fått ordning på altan och förråd här och vissa anpassningar finns inte där borta: synanpassningar och dörröppnare. Tack vare radhuset har vi dock fått upp ögonen för fördelarna av nybyggda bostäder. Där krävs inte så stora anpassningar som i gamla för att komma fram med rullstol. Planlösningarna är över lag öppnare och dörröppningarna bredare. Vi tänker bo kvar här ett tag till men hålla ögonen öppna på bostadsmarknaden och alla nybyggen som ploppar upp här och var i stan. När vi hittar rätt hus så hittar vi det.

För att verkligen göra ett statement av att vi ska stanna har vi ägnat ett par dar åt att sätta upp tavlor. Vi har bott här i två år utan att det blivit gjort så det är verkligen på tiden. Sven jobbar dag och natt om vartannat den här veckan så han är jättetrött. Jag har ont i kroppen och har PMS så det tar tid för oss att bli överens om nånting alls. Vi tjafsar så löjligt mycket att vi inte kan låta bli att skratta ihjäl oss ibland när vi hör oss själva. Vi har förresten väldigt snygga tavlor. Min förkärlek för film gjorde att jag när vi reste jorden runt för 8 år sen och besökte Hollywood köpte en massa läckra originalaffischer från mina favoritfilmer. Jag är tokig i SciFi och gamla svartvita filmer. När det gäller mina väggar är jag väldigt bestämd och jag har svårt att kompromissa. Sven har svår för det kreativa i att hänga tavlor på väggarna. Han vill helst bara hänga allt på en rak linje. Han låter mig hållas som tur är men hänger upp sig på att en enstaka tavla ska hänga precis och exakt på millimetern i mitten ovanför sängen. Då låter jag honom hållas. Det tar tid för oss att överleva det här projektet, men tavlorna SKA UPP! Just nu står alla tavlor i vardagsrummet och alla verktyg i köket i väntan på sortering och struktur. Jag vill bara få bort skiten, men om vi bara lastar ut allt i förrådet får vi det aldrig gjort. Det måste liksom stå här i vägen så jag snubblar och kör på skiten då och då tills jag får tokspel och antingen slänger ut allt eller tar tag i arbetet.

Idag ska vi nog få upp det sista om jag så dör på kuppen, men först väntar jobb, en tupplur och sen en barnpopkonsert på stortorget där vår Lisafisa ska sjunga.  Sweet!

Semester nr 2

Nu har saker återgått till det normala, men det känns väldigt onormalt. Jag såg fram emot att komma tillbaka till jobbet men blä, vad jobbig första arbetsdan var. Inte jobbet i sig, det knallar lite bångstyrigt på men allt runt omkring: färdtjänst, använda kollegerna som tillfälliga assistenter vid fikat, ta sig runt i rullstolen osv Samtidigt har man ont och är trött. Jag känner mig inte alls peppad. Nu behöver jag semester nr 2: den jag tar ifrån min mina funktionshinder istället för jobbet. Jag tänkte åka paragliding (på låg höjd för jag är feg), spela lite piano, simma över vättern, klämma fram en bebis till, se på 3d-film och festa järnet. Hinner man allt på fem veckor?

Nä, okej det lär inte bli någon semester från mina funktionshinder, men det blir en semester nr 2. Jag behöver faktiskt bara vara på jobbet två veckor så är det dags för en ledig vecka till. Då sticker hela lilla familjen till Dalarna på familjevecka med FSDB. Det blir tredje året i rad vi är med. Det ska bli döskoj!

Ett handikappanpassat radhus

I fredags kom hårdhandskarna fram här hemma. Sven vill byta bredbandsbolag vilket innebär att vi måste byta mailadresser. Det är via mailen jag har kontakt med alla dessa herrans handläggare och andra myndighetskontakter jag har. Jag vill INTE byta och har undvikit diskussionen en tid. Till slut gick den ändå inte att undvika längre och det slutade i att jag gav mig men istället förhandlade mig till att få välja färg/tapeter när vi ska fixa till köket här hemma. YES!

Senare på kvällen hade jag ett helomvändande samtal med en god vän. Hon tipsade mig om ett radhus som är anpassat och skulle passa mina behöv väldigt bra. Jag sa att jag trivs i lägenheten jag har och tänkt bo kvar så länge det går, men övertalades att prata med Sven om det i alla fall. Sven tyckte att vi skulle titta och det gjorde vi igår. Det är ett rart radhus med 4 rum och kök. Det var golvvärme i hela huset samt termostat vilket ju förstås vore kanon för mig som är så känslig för kyla. Det är redan handikappanpassat för rullstol. Till och med altandörren är så bred att rullstolen kommer ut där. Altanen är lite mindre än våran men utanför den finns en gräsmatta. Det var kanontrevligt hus. Nu får vi fundera lite för vi är egentligen inte ett dugg flyttsugna. Jag vet att jag inte kommer att kunna bo kvar i vår nuvarande trea på 79 kvadrat hur länge som helst. Det vore väldigt skönt med ett assistansrum och i framtiden blir vi tvungna att ha ett sånt om jag behöver hjälp på natten. Just nu känner vi att vi precis fått i ordning på altanen och förrådet och nu skulle ge köket en snabb-make over. Vi trivs men om vi om vi behöver flytta inom de närmsta tre åren kommer vi inte kunna få det anpassat för mig. Då behöver vi hitta ett ställe som redan är anpassat. Det kanske vore ett misstag att inte gripa tag i den här chansen.

Hmm…  Ja, vi har lite att klura på.

Mäktiga hästar

När jag själen stormar runt är det skönt att tänka på nåt riktigt kul man gjort. I tisdags, när vi var ute hos min pappa på landet, gjorde vi en liten utflykt till Odensvi häststall där min svärmor Anna brukar rida. Hennes vän Agneta äger stället och har tre enorma ardennerhästar. Jag lånade utrustning och fick på mig ett par snygga cowboy-chaps, skyddsväst, dojjer och hjälm. Sen fick jag rida i paddocken. Jag travade lite och det var väldigt länge sen jag gjorde. Jag hade väldigt kul. Det var mäktiga hästar. Ottilia fick också rida lite och hon satt nästan i spagat på den breda jättehästen, överlycklig och stolt.

Japp, då var jag allt bra lycklig. Tack Anna och Agneta!

 

[slideshow]

 

20120721-080800.jpg

 

Det suger…

Det är sugigt när ångesten tar över och det bästa är att stanna hemma medan familjen går och badar.

Lära sig klockan

 

 

Morgonpigga som vanligt har jag och Otti pysslat denna morgon och gjort en klocka som nu sitter på kylskåpet.  

20120720-094259.jpg

20120720-094315.jpg

Sola och avläsa taktilt teckenspråk

 

20120720-092118.jpg

Tre sköna dagar spenderade vi ute hos min pappa med familj och vänner i Stubbetorp. Han har nyligen byggt pool och ett gigantiskt soldäck. Ramperna som han byggt upp till soldäcket kom väl till pass för vi var två som rullade omkring i matchande rullstolar, jag och Thommy. Familjens vänner Lena och Tommy var där och levde ut semestern precis som jag och Ottilia. Det blev några härliga dagar med fint väder, bad och god mat. Medan vi hade vår semester där passade Sven på att besöka sin lillasyster i Oslo.

 

20120720-092217.jpg

20120720-092247.jpg20120720-092257.jpg20120720-092309.jpg

20120720-092318.jpg20120720-092335.jpg

20120720-092356.jpg

Min assistent Elin var med ute på landet och det visade sig förstås ypperligt att träna taktil avläsning samtidigt som man solade. Då kan man ju ändå inte göra något vettigt och att bara vila tröttnar man (jag) ju snabbt på. Min avläsningsförmåga blir bara bättre och bättre. CI´t tränar jag också hårt med men det är fortfarande tufft. När jag har cippen och det händer mycket runt omkring får jag panikångest ibland. Det är otäckt, men jag använder Cippen när det är lugnt och kör korta pass. Huvudvärk och tinnitus står ju också som feta gråsuggor i min väg men det är inte alls lika illa som tidigare. Nu kan jag använda cippen, det kunde jag inte alls för några veckor sen. Igår ljudtränade jag i solen. Petra läste ur en bok för mig. Utan hörapparaten till gick det inte alls men med den gick det bra. Efter en stund kom Ottilia hem från solhagapoolen och ville ligga i min famn. ”Hon är fåfäng och behagsjuk!” läste Petra ur boken. ”Hon är förfäng och magsjuk!” svarade Ottilia och jag hörde både och.

20120720-092154.jpg

Sen vi kom hem har vi annars tagit det väldigt lugnt. Jag hade förstås i mitt eget huvud antagit att jag och Sven skulle spendera en myskväll ihop när vi kommit tillbaka. Jag det så pass förgivet att jag inte ens pratade med Sven om det. Kvällen började bra med fancy entrecot på grillen. Sen ringde boysen och bjöd ut sven på fotbollskväll på O´learys, sen var den myskvällen över. Vilket typiskt gift par vi är! Det fattas bara att jag går runt i en städrock och surar, men det gör jag inte. Jag spenderade kvällen med mörk choklad och fyra avsnitt av ”Once upon a time” som jag längtat efter. Myskväll blir det ikväll istället.