Monthly Archives: augusti 2012

En liten glänta

Sitter och morgonmyser i soffan efter en tuff natt. Hade himla ont i går. Blev nerbäddad redan 20.45 men kunde för allt i världen i somna. Inte förrän 00.30, sen väckes jag 05.30 av en pigg liten fisunge. Nu sitter hon nöjt framför TVn och jag kan bara inte somna om. Hon ska bestämt ha glass till frukost och det kan hon ju drömma om en stund. Om 40 minuter kommer kaffet, eller Petra som hon kallas i andra sammanhang. 😉

thecoffeebrewers.com

thecoffeebrewers.com

Tempot det senaste har varit lite högt. Resten av veckan ska jag försöka coola ner mig. Idag ska jag till Centrum för hjälpmedel med min rullstol. Det är jag både tacksam och sur över. Sur för att jag försökt att få hjälp av den med rullstolen i 3 månader utan lycka när jag ber min arbetsterapeut ringa dem kan de skaka fram en tid på ett par dagar. Jag tänker aldrig mer ringa deras servicetelefon igen, nästa gång mailar jag arbetsterapeuten på en gång istället. Efter det besöket kommer en mäklare för att utvärdera vår lägenhet. Spännande! Sen har jag tagit eftermiddan ledig för rekreation. Det behövs verkligen. Jag skulle simmat men har en envis halsinflammation och ingen ork.

Igår jobbade jag och var sen på ett FSDB-möte. Efteråt tog jag och ass. Elin en sväng ut till Almby där det finns en intressant tomt till Salu. En mäklare ska visa oss den nästa vecka men jag var tvungen att tjuvkika lite. Det visade sig vara svårare än man trott då marken ännu inte riktigt är avstyckad än och det inte finns nån väg till den. Vi fick smyga fram och spana in mellan buskarna. Inte helt lätt med rullstol men Elin är värsta kämpen och var like nyfiken hon. Av det jag såg verkade det jättemysigt, som en liten glänta liksom. Nu om man har en bild av vad det nya boendet kan tänkas bli känns det till och med härligt att flytta. Annars har det mest bara känts jobbigt då vi trivs över-öronen-bra i vår lägenhet just nu. Att än en gång behöva flytta pga min dumma sjukdom har känts allmänt pissigt men kan man se det där lilla anpassade huset framför sig i gläntan känns det fint. Att bygga nytt vore häftigt!

Okej, nu 15 minuter kvar tills Petra kommer. Jag kan nästan känna kaffedoften sprida sig i köket redan nu… Mmm…

Skruttfia

Imorse väckte jag och ottilia pappa Sven med lite kaffe och snus. Ottilia gav honom en kort kram sen vände hon sig till mig och sa ”Mamma, nu får du sitta här och krama pappa så jag kan gå och rita på mitt rum.” Ska inte du kramas med pappa? ”Suck! Nä, jag är upptagen!” Sen gick hon. En stund senare kom hon tillbaka enbart för att kolla så jag verkligen uppfyllde min uppgift med kramandet.

Såna där smågrejer gör att man orkar med dan sen, trots skitont i ben och armar. Det har förövrigt varit en intressant dag man inte vill missa. På eftermiddan hade funkisföräldrarna sitt första medlemsmöte. Jag blev ordförande i styrelsen, vilket känns bra. Jag har jobbat rätt mycket med att skriva ihop stadgar och annat krafs. Jag tycker det är riktigt skoj. Mysigt att träffa andra morsorna och barnen. När vi skulle hemåt fick vi vänta lite vid hissen medan lampor släcktes och sånt. Medan jag intresserade mig för en egentligen helt ointressant lapp på väggen smet min nyfikna 4-åring in i hissen och den stängdes. När jag vände tillbaka blicken trodde jag att hon sprungit in i lekrummet igen med sin kompis. Nästa sekund för jag ett vrål och ser kompisen stå lugnt i dörröppningen. Panik! Mitt barn! Slängde mig på hissknappen så att hissdörren öppnas och en skakig liten älskling kastar sig i mammas knä. Shit, vad rädda vi blev båda två.

Hemma sen ville hon bli sjungen till sömns med schlagers. Jag försökte sjunga lite klassiker men hon ville bara höra Sean banan. Diggidigidingdingding! Väldigt sövande.

 

20120827-220433.jpg

Reflexer

Har ni märkt alla hösttecken som smyger sig på? Ett oranget löv här och där, rönnbärsträden är fullpackade, jordgubbsförsäljarna stack för evigheter sen och det har blivit mörkt tidigare om kvällarna.

Bra tid att testa reflexer. Jag har bett plusvardag om ett par stycken och tänkte nu recensera dem. Den ena är egentligen inte så mycket att recensera. Den är mest snygg och lyser i mörkret. Jag tycker sällan att reflexer är snygga. Snögubbar och hjärtan som dinglar i ett snöre från jackan är bra i mörker, men inte så mycket mer. Min nya reflex har jag hängande på rullstolen och den är i form av blommor. Den är fint tycker jag.

 

Jag har också provat en smart liten sak som heter Spoteye. Det är en liten mojäng som liknar måttbandshylsor som man drar ut måttbandet ut och sen trycker på en knapp så dras måttbandet hasigt in igen. I spoteye-hylsan drar man istället ut ett dubbelvikt reflexband som man lite enkelt fäster korsad över rygg och mage. Det ska ersätta reflexvästen. Smart tänkt, för reflexvästar är ju knappast snygga eller behändiga att ha med i handväskan. Spoteye är lätt att använda och smidig. Jag hade dock hoppats att den skulle vara lika användbar i ljud som i mörker för som ser dåligt. Hade bandet varit knallgult eller neonrosa hade jag haft väldigt stor användning för den även dagtid eller i miljöer med halvskum belysning. Då hade jag inför det som arbetsuniform till mina assistenter. Jag kanske får maila ideén till företaget som tillverkar dem. För er andra som mest bara vill använda reflexer för att själv synas i mörker kan ni klicka på bilderna för att komma till deras försäljningsplats på nätet, Plusvardag.

 

 

 

Inte helt ladylike, men riktigt roligt!

Igår stannade jag hemma på dan och vilade för att orka med kvällen. Jag sov nästan 4 timmar efter lunch och vaknade upp som en ny människa. Kvällen blev supertrevlig. Avslappnad och rolig. Det gick sjukt bra med cippen också. Vi var sex pers som dök upp. Vi samlades på ett hotellrum först och tittade på gamla foton från gymnasiet, skrattade och suckade och sa saker som ”Gud, vilka idiotbilder man tog då och som man såg ut i håret också!” Sen ägnade vi hela kvällen åt att ta fler idiotbilder av varandra så vi kan skratta åt våra frisyrer om 10 år igen. Haha! Nedanför hotellet fanns en ny liten italiensk bar dit vi gick och åt. Väldigt mysigt. När de slängde gick vi vidare till east west. En väldigt lyckad kväll, bortsett från en liten detalj: Jag avslutade den med en spya. Inte för att jag var brakfull men det blev lite väl mycket för magen.

Känns inte särskilt ladylike men jag får väl överleva det.

 

Imorse var jag som vanligt vaken kl 5. Ottilia gjorde mig sällskap från 7 och sen lagade hon picknick till sina barbies och kakor till mig som hon själv åt upp för att retas med mig. Man kan ju konstatera att man verkligen älskar sitt barn när man ställer upp på sånt dan efter en blöt kväll. Kl 10.00 var det dags för nästa reunion. Då kom min gamla vän Berit som jag pluggade ihop med för 7 år sen. Det var kul att höra vad våra andra klasskompisar pysslar med. Nån är krigsfotograf, nån annan har skrivit för Slitz, en tredje har gått och blivit präst och nån har köpt ett vandrarhem i Afrika. Ingen tråkig bunt, inte.

 Vilken bra helg det blev. Vad nyttig den var för mig. Jag känner mig inte lika sprucken längre. Helt plötsligt känns det inte så utomjordiskt underligt att jag för mig fram i en rullstol. Nä, så jäkla farligt är det ju inte.

Vitt litet piller

Igår mådde jag riktigt kasst, men jag vet för en gångs skulle vad det berodde på och får skylla mig själv. Varje dag tar ca 15 receptbelagda tabletter, mestadels är bamsedoser av nån vitamin eller antioxidant. Om jag glömmer ta dem händer det inte mycket men jag bör ta dem för de bromsar mitt sjukdomsförlopp. Jag tar också ett litet vitt piller varje morgon som jag bara inte får glömma och ta. Den är mot ångest och om jag glömmer ta den följs den att ett par jobbiga dagar panikångest, nervsmärta, skakningar och värsta klimakteriesvettningarna.

I torsdags glömde jag bort morgonmedicineringen och lagom till eftermiddan fick jag en panikångestattack. Jag var stressad över att skriva ut grejer inför mötet med banken samtidigt som jag var skakig och öppnade i samma veva ett mail från arbetsterapeuten som svarade på min förfrågan angående assistanslarm. Hon föreslog en potta vid sängen designad för rörelsehindrade. Det blev vad som fick bägaren att rinna över. Aldrig i hela mitt jävla liv, nånsin, ever! Mer om det en annan dag. Nu så här i efterhand var det ju bara ett riktigt dåligt förslag från hennes sida som jag bara kan säga nej till. Menmen, igår hade jag extra ont och ledsen hela dan. Monstertinnitus hade jag också. Det kändes riktigt jobbigt då det gått så bra med cippen hela veckan.

Nu idag sitter jag och känner efter. Jo, jag mår helt klart bättre. Tinnitusen ligger på en mer ok nivå. Jag har ont i kroppen och är trött. Orkar jag med reunion idag? Ja, vi får se.

Helgtema: reunion

 

Den här helgen har på nåt vis fått ett tema: reunions! Imorgon, lördag, ska vi samlas ett gäng från gymnasiet och fira att det gått 10 sen vi sågs sist. Eller 10 år sedan vi tog studenten kanske det var. Just det, ja. Hur som helst, träffas ska vi. Jag kan inte säga att jag är nervös men lite ångestladdad. Jämt när jag träffar folk jag inte träffat på länge känns får jag en lätt schizofren

känsla. Som att det inte är jag som sitter där i den där rullande stolen. Nej nej, det är nån annan mupp. Sist jag träffade mina klasskamrater från gymnasiet var jag värsta partyapan som dansade på bordet på krogen. Det är förhoppningsvis deras minne av mig. När jag träffar dem så kommer det att ersättas av rullstolsflickan. Men okej, jag kommer nog över det. Det vore helt galet om jag började undvika folk för att deras minnesbild av mig inte ska förändras. Förövrigt så kan man ju vända på det och tänka på hur fjantig man var som 18-åring. Det kanske bilden som folk har av en och som 28-åring har ju hunnit bli lite klokare.

Så här 10 år efter studenten kommer ämnet ”reunion” upp titt som tätt. Folk verkar gå på sina reunion för att se vem som tappat mest hår, vem som fått barn eller vem som tjänar mest. Jag hoppas vi slipper bry oss om sånt töntigt när vi träffas. Min högstadiereunion gick jag inte på. Jag var liksom retad när jag gick på högstadiet och saknar inte den tiden alls. De jag vill ha kontakt med från den tiden har jag kontakt med. Gymnasiet var mycket roligare. Att träffa gamla vänner därifrån borde bli trevligt så länge jag slipper prata om min sjukdom.

Morgonen efter får jag dessutom besök av en annan gammal klasskompis. En god vän från när jag pluggade journalistik på Tollare folkhögskola. Jag har räknat lite på fingrarna och kommit fram till att det var sju år sen vi sågs. Hon heter Berit och är en sån där person jag bara längtar efter att krama om.

Det lär helt klart bli en spännande helg.

Lån

Gårdagens möte på banken var något av en besvikelse men föga överraskande. Hur stort lån får man när ena parten bara kan jobba 25%? Just det där med att bygga eller köpa ett handikappvänligt hus blir svårt om vi inte flyttar från stan. Men det finns en lösning, jag har bara inte kommit på det än.

Pricken över iét

Jag har en hattmentor. Hon heter Lise och är hattmodist. Hon har en hattbutik ”pricken över iet” som hon tråkigt nog måste stänga. Igår var jag där en sista gång. Att det lilla smultronstället på gamla gatan inte kommer finnas kvar känns skittråkigt. Utförsäljningen av butikens hattar känns ju dock roligare. Jag köpte två hattar jag tidigare funderat på att köpa men med en 25-35% rabatt. Jag fick också köpa ett par frigolithuvuden.

20120823-065215.jpg20120823-065221.jpg20120823-065230.jpg20120823-065240.jpg

AF… bajsmacka, också!!

Idag kom jag till jobbet i tron att jag skulle ha mitt årliga möte med chefen och arbetsförmedlingen. Jag fick dock veta att AF avbokat mötet i somras och sagt att de skulle meddela mig. Det glömde de visst. Anledningen till att handläggaren ställde in mötet var för att hon skulle byta tjänst. Istället skulle min gamla handläggare som jag hade innan den senaste ta över igen. NOOOOO! Jag hatar den tanten. Hon var inte alls stöttande i att jag faktiskt ville jobba. Den senaste handläggaren var mycket bättre. Positiv och vänlig.

Jag blev riktigt förstörd först, men efter att ha tryckt i mig lite choklad och tagit en promenad, mailade jag min f.d. handläggare och förklarade hur dåligt bemötande jag fått av handläggaren innan henne. Hon lovade att hon skulle ordna så jag får en annan.

Jag är så skittrött på att överklaga och kräva saker. Varje gång känner jag hur jag vissnar en bit. Hur de bruna grenarna jag försöker hålla upp blir tyngre.

Så, om en månad går min anställning ut. Hoppas att allt hinner fixa sig. Det är inte mycket jag kan göra åt ett nu. Jag bara hoppas att en vänlig själ från AF ringer chefen och bokar ett nytt möte på studs. Det är inte direkt lätt.

Det har i alla fall gott bra med CIt idag. Det försöker jag hålla i tanken. En kass handläggare som jag förhoppningsvis inte ens behöver träffa mer är egentligen en stor grej heller. Det blir så där, att jag sticker ut alla piggar på en gång för jag har nåt min maxgräns av motgångar samtidigt som min psykolog har semester. Jag saknar hennes sätt att ge mig sunt perspektiv på saker.

 

20120820-213147.jpg

Äntligen rullar det på

 

Äntligen! I två dar har jag kunnat använda CIt utan att må skit. Tinnitus, ja, men ingen huvudvärk. Det känns så skönt!

Tar det ganska lugnt den här helgen. Veckorna är så intensiva nu. Det känns skönt att mötet med Soc är avklarat och samordnaren från mitt assistansbolag är tillbaka efter semestern. Nu kan hon ordna upp en hel del som legat löst och skramlat under sommaren. Känns skönt att ha ett assistansbolag. Man slipper vara chef för sina egna assistenter och får vara en kund istället. Hon påpekade att jag behöver gå till min läkare och få mina nya besvär dokumenterade. Känns lite jobbigt, men det är väl bara att göra. Som det mesta just nu.