Monthly Archives: maj 2014

Man får tappa bort det man inte orkar med ibland

Jag har upptäckt ett intressant fenomen med mig själv. Nu är jag inte är så stort behov av min hörapparat tappar jag bort den hela tiden. Jag upplever den bara som ett störningsmoment som jag knappt märker av, men plockar ändå av mig den utan att märka det i tid och otid.

Vilken underlig försvarsmekanism.  Jag tror minsann att samma sak hände när jag var 14 och fick mina första apparater. Jag plockade av mig dem i tid och otid utan att märka det själv och stod sedan som ett frågetecken när väl behövde dem till något viktigt.

Intressant!

Överlag har jag tagit mitt senaste hörselbortfall med ro. Jag har vant mig ganska lätt till att bara lyssna med CIt. Har jag slingan går det hyfsat bra. Jag har plötsligt fått svårt att identifiera vissa ljud. De låter annorlunda nu och jag får fråga assistenten vad det var vi hörde. Oftast visar det sig ha varit ett något med motor som en grästrimmer eller ett flygplan. I oktober kommer jag få operera in ett till hörselimplantat. Jag kan inte påstå att jag ser fram emot det, men jag ser fram emot att väl ha det gjort.

Jag har nog stängt av känslorna ganska mycket. Igår hade jag en riktigt dålig dag funktionsmässigt. Jag började dagen med upprepade spasmer och kunde inte styra armarna tillräckligt för att själv inta min frukost. Varenda rörelse drog all kraft ur kroppen. Sven och Ottilia skulle åka ut på landet. Så fort de åkt kom känslorna som på beställning. Nedstämdhet, rädsla, oro…
Det behövde komma ut. Jag behövde få hata mig själv och mina förutsättningar en stund. När jag intervjuades av NA frågade journalisten mycket om min sjukdom. När jag berättade om hur syn, hörsel och neurologiska funktioner försämras lite och troligtvis kommer fortsätta göra det  så utbrast hon ”Och det säger du bara så där!” som om jag borde sagt det gråtandes till henne.
Det är ju tur att man inte går runt och bearbetar sig själv varenda dag. Då skulle det inte dröja länge innan man inte orkade leva mer. Man samlar upp det inom sig, sprutar sen ut det som en eldsprutande drake innan man återgår till sin vanliga skepnad igen.

I dag började jag också dagen med spasmer, men kände mig starkare i kroppen än igår. Jag vill inte tänka på framtiden nu. Jag vill bara ta tag i en ny utmaning skita i sånt som jag ändå inte kan påverka.
Precis som med hörapparaten som jag ständigt överger.

Bergen på Bali

Under vår första vecka på Bali erbjöd sig vår vän Elin att vara barnvakt så att jag och min man kunde göra något på egen hand. Medan hon och Ottilia hade en rolig tjejdag i Sanour åkte jag och Sven upp i bergen på norra Bali med en egen guid. Det var verkligen den bästa dagen på hela semestern.

IMG_3816Guiden var fantastisk. Han hette Ida och bjöd hela tiden på sig själv. Vårt första stopp var vid ett hinduiskt tempel där han berättade om sin religion och inhemska seder. När vi bokade guidturen över telefon

IMG_3820IMG_3810hade de påstått att hela turen skulle vara framkomlig bortsett från en 10 minuters promenad genom skogen till ett vattenfall, men den delen av turen kunde vi välja bort. På vägen upp till templet vi nu var på väg till låg en trappa, med lite stånk, stön och hjälpsamma människor tog jag mig upp för den. Det dröjde inte länge förrän en ny trapp kom i vår väg och behövde bestigas, och sen en till och en till. Det var inga långa trappor men jag menar, kom igen! Om det här är hur guidföretaget definierar tillgänglighet kommer det här bli världens längsta dag. Men det blev inte världens längsta dag. Det blev bättre.

IMG_3771IMG_3764På vägen till templet visade guiden oss olika sorters risfält utmed vägarna vi färdades på. Han IMG_3777berättade hur odlingsproceduren gick till. Ida växte själv upp på ett plantage i bergen. Han berättade att de flesta plantage på Bali är familjeägda med syfte att livnära familjen. Det som inte äts upp av familjen säljs på den lokala marknaden. Vi frågar ivrigt om kaffe, choklad och tropiska frukter som ingår i varje balinesisk trädgårdsodling. Han
lovar att vi ska få följa med till ett litet plantage som är öppet för allmänheten. Där finns också det så kallade ”Coffee Luwak” som vi så nyfiket frågat om eller ”bajskaffe” som IMG_3775det pratas om i Sverige.

Ni har säkert hört om det, det dyraste kaffet i världen. Somliga säger att små fåglar äter kaffebönorna och bajsar ut dem innan de rostas och blir gudomligt kaffe. Andra har berättat att det är apor som bajsar ut kaffebönorna. I Indonesien finns de i alla fall. Djuret som bajsar ut kaffet heter luwak och är ett litet mårddjur. På stora plantage behandlas de inte väl, utan stängs in i små burar. Vem vill vara en del av det? Inte jag, det kan jag lova. Men av Ida får vi veta att plantaget vi ska till inte har den sortens djurhållning. Luwak är ett vanligt husdjur på Bali och familjeplantaget har tre stycken. Som gäst kan man köpa en kopp men inte så mycket mer.

Vi kommer fram till plantaget och det känns som att kliva in i en tropisk skog. Det liknar inte alls de stora risfälten vi passerat. På marken sticker ananasfrukt upp ur krypande, gröna bladväxter. I träden hänger bananer, meloner och mangostan. Det doftar rostat IMG_3839IMG_3840kaffe och en liten bit in kommer vi fram till kvinnan som sitter på ett enkelt betonggolv och rostar kaffebönor i en stor, svart panna över öppen eld. På ett bord bredvid står kryddor och en korg med rostade kaffebönor som man kan IMG_3844titta närmare på. Guiden lyfte fram en korg med andra bönor. Jag lyfter upp en hand och tänker att det här ser ut som pistagenötter. ”Coffee Luwak” säger guiden. ”Hoppsan” säger jag. ”Is it roasted?”. ”No, this is how they looks when they comes out from the luwaks.” Sven som också lyfte upp en hand bajsbönor lägger försiktigt tillbaka dem och plockar upp kameran istället. Jag tittar närmare på de torra ihopklumpade bönorna, det finns ingenting med deras doft eller utseende som påminner om avföring.

De är torra och vita. Innan de mals med en stor mortel kommer dem att rengöras, torkas i solen och sedan rostas. Utanför finns en luwak som vistas i en inhägnad på cirka två kubikmeter. Han klättrar i ett litet kaffeträd och tittar intresserat på oss. Efter att vi spritat våra händer går vi vidare till ett bord lite längre in i trädgården tillsammans med en tjej vars familj det är som äger plantagen. IMG_3865Hon bjuder oss på kaffe. Det finns massvis med olika smaker och vi provar nästan alla. Ginseng, ingefära, vanilj och mocka smakade himla bra. Sedan smakade vi också teblandningar och blev förtjusta i mangostan, citrongräs och tumerik tamarine. Vi köper också en kopp luwakkaffe men kunde i ärlighetens namn inte känna vad som skulle vara speciellt med smaken. Jag lovar mig själv att om jag nånsin smakar bajs igen ska det vara Gud själv som skitit ut det. Besöket avslutades förstås med ett besök i deras lilla enkla butik med hutlösa priser som man ändå efter deras gästvänlighet gick med på att betala eftersom de bjudit på ungefär 20 koppar kaffe och te.

Vi fortsätter med bilen upp i bergen och Ida berättar om kastsystemet på Bali som hör till hinduismen och lever kvar men inte har samma laga kraft som förr. Det finns fyra olika kaster på Bali. Ida hör till den högsta kasten Bramana. Förr var det bara personer från denna kast som kunde bli präster och ledare av ritualer. Till den andra kasten Satria hörde bland annat kungligheter och politiker. Personer som tillhörde kasten Wesia hade möjlighet att sköta administrativa arbeten inom staten. Lägsta kasten Sudra tillhörde dom som hade enklare arbeten. Numera lever kasten bara kvar i form av efternamn. En man från den allra lägsta kasten är utsedd till guvernör och har därmed störst makt över ön.

IMG_3901Den slingrande vägen går uppåt i bergen. Uppåt och uppåt och uppåt. Utsikten är magisk men det är omöjligt att stanna för att ta sig en längre titt. Det finns inga stopplatser och trafiken bakom oss skulle helt stanna upp om vi stannade. Vårt slutgiltiga mål är Twin Lake som brer ut sig som ett tyst lugn mellan bergstopparna. Sjöarna är skyddat naturområde. Här är inga motorbåtar tillåtna och regnskogen runtomkring är också skyddad. För 40 år sedan fanns inte vägen vi åker på. Guiden berättar att det då tog fyra timmar för hans mamma att gå genom djungeln till närmaste marknad, men idag finns vägar och hus här uppe på berget och en stopplats med utsikt över sjöarna. Där står vi nu vid vår bil och spanar över landskapet och molnen som rullar över sjön. Bredvid oss står en grupp med tonårsgrabbar som sjunger och spelar gitarr bredvid sina moppar. De är imponerade av mina tatueringar.

Vi pratar om vägarna på Bali vs Sverige. Ida har svårt att tro att man pliktskyldigt följer trafikregler i Sverige och att någon seriöst skulle kunna bli dömd för att ha brutit någon av dom. På Bali ses trafikregler endast som en rekommendation. Sunt förnuft gör att dom inte behövs, förklarar han. Balineserna är ett vänligt folk som är villiga att lämna företräde till sina medtrafikanter, men man ser inte heller det som ett stort problem om man stannar mitt i vägen när det behövs och på så sätt låter bilen bakom vänta snällt lika länge. I Sverige skulle folk bli oxtokiga över att behöva stanna. Trafiken går alltså väldigt långsamt på Bali. När vi berättat vilka fartbegränsningar vi har på svenska vägarna lyste ögonen upp på Ida. Han är en chaufför som kör varje dag, har aldrig varit utanför Bali och har aldrig kört på en motorväg. Att bredda de smala vägarna i bebyggelser vore omöjligt. Husen är byggda alldeles intill vägarna för det är populärt att använda dom som kombinerat bostadshus och verksamhet för försäljning.  Det finns offentliga bussar men det tar hopplöst lång tid att åka dom då dom inte har några bestämda hållplatser utan styrs av alla medpassagerare som hoppar på och av, alltså stannar den hela tiden.

IMG_3910På hemvägen gör vi ett sista stopp vid något som liknar en busshållplats fylld av apor. Vi köper bananer och nötter som dom nyfiket kommer fram och tar emot som tama husdjur. Jag har aldrig IMG_3919varit förtjust i apor men dom här små krabaterna verkar så söta och tama att jag för en sekund glömde bort mig och instinktivt klappade en av dom på huvudet. Herrejävlar! Jag blev attackerad på en gång av dom små satarna och ramlade över Sven som skrapade sig på asfalten. ”You can´t do that. They are no dogs” varnade mig Ida och försökte att få mig att mata dom lite till men aporna hade inte förlåtit mig utan fräste bara. Jag rörde inga fler bananer… eller apor. Jag vet att de är ute efter mig allihopa nu. Vi är INTE kompisar mer.

Efter det kände vi oss klara med vår utflyktsdag. Resan tillbaka tar ett par timmar. Då avverkar vi fler samtalsämnen och jämför våra kulturer. Synen på homosexuella, funktionshindrade, kärlek, barn, religion, terrorism och levnadsvillkor. På ön respekterar man de flesta, men det finns en oskriven regel för både funktionshindrade och homosexuella att inte visa sig. Funktionshindrade personer tas om hand av familjen men verkar inte ute i samhället. Då tänker jag på en haltande flicka som snabbt gömde sig bakom en dörr när hon såg mig här om dagen. Ida dömer ingen, men är man homosexuell håller man det för sig själv här. Det inget som någon bestämt, det bara är så och det är synd tycker han. Han berättar sen stolt om att det minsann finns en bögbar där alla är välkomna. Där får man vara ”väldigt homosexuell” om man vill förklarar han. Hans enda problem är arbetarna som invandrar från de andra öarna i Indonesien. De är muslimer och sedan terroristattacken 2008 är de inte särskilt omtyckta av urinvånarna. Vi pratar också om jobb, ekonomi och skola. Trots att Bali är en så liten och ganska isolerad så är skolan bra. Alla får  lära sig engelska, även om få har möjlighet att nånsin resa därifrån på grund av ekonomin. När jag först mötte Ida antog jag direkt att han bott utomlands då han pratade så bra engelska och visste så mycket om västvärlden. Det är bara en sak som vi berättar som han inte riktigt kan förstå om vårt land och det är vädret. Den lägsta temperaturen han upplevt är +16 grader och vi berättar att det just då är omkring -20 grader i Sverige. Han bara skakar på huvudet.

Tiggarna är en påminnelse om att vi EU behöver ta ställning till hur medlemsländer diskriminerar romer

Romerna som sitter och tigger har varit ett hett debattämne ganska länge nu.  De sitter där som en nagel i ögat på de flesta. Somliga blir rädda och arga över att det ska komma fler, andra får dåligt samvete och känner sig hjälplösa. Är de en plåga eller en ögonöppnare? Du kan titta bort och gå förbi, men då har du inte tagit ställning för vare sig det ena eller det andra.

Problemet är inte att de sitter där just nu. Problemet är att de inte kan överleva värdigt i sitt hemland. Vi är med i samma europeiska union vilket gör deras problem till vårt problem. Att de sitter här är en ofrånkomlig påminnelse om det. Att ”kasta ut dem” förändrar inte den saken. Du kan påverka hur vi ska lösa problemet som är lika mycket deras problem som vårat genom att rösta i nästa val. Du kan inte ändra på gårdagens resultatr, men du kan  a l l t i d  rösta i nästa val.

För individen som sitter där på marken kan du med en enkel handling visa solidaritet och medmänsklighet. Är du rädd att pengarna som landar i deras papperskopp inte alls hamnar hos dem som ska ha dem? Tiggarna sitter oftast nära en matbutik eller en matservering så du kan se till att hen inte sitter där hungrig. En hamburgare kostar en tia, en risifrutti kostar typ 7 spänn. I de flesta matbutiker kan man också få med sig en plastsked. Om du ger bort matvaror lägg dem i en genomskinlig fryspåse så de ser vad det är de tar emot. Tills man löst det stora problemet kan du göra den lilla handlingen. Det räcker att du gör det en enda gång så har du med ens tagit ställning.

Nobody puts baby in a corner!

10273743_10203160189118821_7502206250584228752_n

1622068_10152148627312379_4211991396988364763_n

Stylisten bättrar på sminket samtidigt som frisören lägger på ännu ett lager hårspray och drar i topparna så att de ska stå upp. ”Du har FÖR tjockt hår” klagar hon skämtsamt.
Det är modeshow och final i modelltävlingen på Marieberg Galleria. Imorse publicerades ett stort mittuppslag av min medverkan i Nerikes Allehanda helgbilaga Latte. Rummet jag har  att använda som loge är mörkt, men det finns ett litet kök och där trängs jag med tjejerna som stressat jobbar på min förtjusade yta. Det här har varit mitt tillhåll sedan nio i morse. Hela dagen har varit så jäkla rolig. Jag är ombytt till den första visningen av två. Vid varje visning har jag två ombyten att visa upp. Så fort tjejerna är klara sticker de vidare till en annan modell och rullar ut i korridoren där mina ombyten ska ske. Det är ganska gott om tid kvar. Min tolk är ögon och öron som meddelar när det börjar pratas på scenen utanför. Jag och assistenten lattjar framför spegeln och tar lite bilder.
Jag är inte nervös. Inte ett dugg. Det har jag inte varit alls idag. Jag känner mig bara upprymd och förväntansfull.

10366274_10152151736217379_700039836601383458_nNu plötsligt är det dags. Jag är första modellen ut och har en bit att rulla för att komma fram till scenen. Jag plockar bort armstöden på rullstolen så att kläderna ska synas bra. När konferenciern börjar prata rullar vi ditåt, upp för rampen och ut på en fyrkantig scen med catwalk. Det är mycket folk som tittar. Adrenalinet pumpar. Jag hör att konferenciern pratar, men inte alls vad han säger. Jag är helt fokuserad på mig själv och vad jag gör. Min assistent ledsagar mig med hjälp av handrörelser som jag avläser taktilt med min hand. Jag behöver inte bry mig om att de scenens kanter alls, bara lita på henne och följa henne ledsagning. Hon gör ett perfekt jobb.

safe_image.phpNär jag poserat mitt på scenen rullar jag ut på catwalken och ser min familj sitta precis framför slutet av den. De ler så där galet stort med ögon som pizzatallrikar allihopa. Jag skrattar inomords och tänker att antingen är det där stolta och uppmuntrande fejs eller så har nån jävel gett dem LSD. De kanske ser en blå elefant komma galopperande emot dem. När jag når slutet av catwalken stannar jag rullstolen. Assistenten hjälper mig upp på fötter och stöttar mig medan jag poserar stående i några sekunder. Vänder mig om, med ena handen på höften och visar ryggen med broderat mönster. Applåder. Nu sätter jag mig i rullstolen och rullar tillbaka till scenen. Där ska jag posera på två platser innan jag rullar ut en andra gång på catwalken. Där reser jag mig igen, men när jag gör det råkar jag komma åt joysticken så rullstolen kör rakt in i mina vader. Det gör svinont och jag håller på att göra ett magplask rakt ut över familjen, men assistenten har ett stadigt grepp om mig och det enda publiken hinner se är en förvånad min innan jag gör en ny pose och smilar upp mig.
10300507_10152151736067379_3907789374367473501_nEfteråt skyndar vi snabbt till vårt ställe i korridoren där jag snabbt byter om innan jag gör om alltihop med en ny uppsättning kläder. Andra visningen går också bra. Jag är själv i mitt ombytesrum men får höra skvaller från stora logen om att de andra modellerna är nervösa. Att en tjej skakade som ett asklöv när hon kommit ner ifrån scenen. Jag hoppas nån hjälper henne att lugna sig. Själv är jag totalt lugn. Jag trivs på scenen och känner hur grym som helst där uppe. Jag är inte rädd för att göra fel, jag känner ingen oro. Jag bara njuter av tillfället och har roligt där uppe.10396274_10152461414761797_6487959581468655027_n

Efter sista visningen står vi alla uppradade på scenen. Tolkens tid är slut och hon är inte kvar. Jag hör inte alls vad konferenciern säger utan satsar på att applådera när andra applåderar. Två vinnare får blommor och applåder, men ingen av dem är jag. Det gör inte så mycket. Jag har ju lyckats med det mitt mål. Jag tog plats utan att utmålas som ett offer och jag gjorde ett bra jobb.

Jag är skitnöjd. 

 















 

Nöjd mamma

Jag fick värsta grymma godisskålen idag på morsdag. Den är så himla snygg och taktil. Sven och Ottilia är bäst på att köpa morsdagspresenter. De kan ju ha fått en ledtråd när jag i torsdags sa ”Den här godisskålen vill jag ha i morsdagspresent!”
Kanske.
Skönt att de kan tolka mina vaga ledtrådar. Sen fick jag fairtrade choklad och en donation till kvinnohuset också.
Nu kan jag äta godis ur min nöjda skål med gott samvete.

/Nöjd morsa!

a09529_

 

Läs mer om kampanjen En annan mamma

 

Släpp in oss som individer och normbildare

Gör mig en tjänst. Läs det här inlägget. Glutta inte bara igenom de första raderna för att sedan surfa vidare på Facebook. Läs HELA. Lova nu!

Bra, då kör vi…

Man vill gärna tro att de åsikter man har om andra är något man kommit på själv, men så är det inte. Vi påverkas ständigt av vad vi ser omkring oss och fram för allt av vad vi ser i media. Alla dina åsikter och uppfattningar har någon gång presenterats för dig. De skapas sällan medvetet. Det handlar om vårt skönhetsideal, men också om vad vi upplever som manlig-kvinnligt, starkt-svagt, ärligt-falskt, svenskt-utländskt o.s.v. o.s.v.

Det vi läser om inom nyhetsrapporteringen påverkar oss väldigt starkt utan att vi direkt tänker på det. I forskningsprojektet ”Kvinnorna i journalistkulturen” vid JMG studerade forskarna Rapport, Aktuellt och Nyheterna år 2000. Resultatet? Om man plockade bort ”vanligt folk-inslagen” var andelen kvinnliga intervjupersoner och källor bara 22 procent. Av experterna var bara 10 procent kvinnor. Bland politiker, som var nästan lika många män och kvinnor i Sverige det året var bara 22 procent av de intervjuade politikerna kvinnor.

Har du nånsin lagt märke till det? Såg du nyheterna år 2000 och tänkte ”var är alla smarta kvinnor?”
Nä, inte jag heller. Faktiskt. Jag månar om kvinnors rättigheter och anser mig vara genusmedveten, men jag lade aldrig märke till den detaljen i nyhetsrapporteringen.
Enligt undersökningen är anledningen till att just manliga experter lyfts fram mer än kvinnliga den att det finns fler manliga medarbetare som arbetar på redaktionerna. Speciellt i de högre positionerna. Man konstaterar också att män helt enkelt hellre frågar andra män och kvinnor hellre frågar andra kvinnor.
Vilka är det mer som inte är lika representerade på redaktionerna som män?
Prova att googla ordet ”minoritet” så får du några förslag. 

Funktionsnedsatta samhällsmedborgare ser man högst sällan i media om de inte är med för att uttrycka sig i en fråga som rör just deras funktionsnedsättning.
Enligt handboken ”Mediabilden av personer med funktionshinder” handlar artiklar med koppling till funktionsnedsatta personer om dem som ekonomiskt objekt, men sällan som individ. Handboken berättar också att funktionsnedsatta personer ofta porträtteras som rena offer eller hjältemodiga offer.

Det är viktiga nyheter. De ska inte plockas bort från nyhetsrapporteringen, men det är förbannat sorgligt att det är dessa nyheter som ska forma samhällets bild av oss. Som individer, medmänniskor och samhällsmedborgare blir vi osynliga bakom våra behov och nedsättningar, som automatiskt blir det som får synas och räknas. Det duger inte.

Idag deltar jag i en lokal modelltävling på Marieberg Galleria i Örebro. Jag har blivit framröstad till final. Om jag kan rullar ut på catwalken och visa upp kläderna på ett proffsigt sätt är jag glad. Om publiken ser mig och kläderna jag visar istället för min rullstol är jag en värdig deltagare i tävlingen. Om jag gör det bäst förtjänar jag att vinna. Så enkelt är det. Mitt mål är att verka för att släppa in personer med varierade funktionsskillnader i medias vardagliga normbildning. Att vi och andra som står utanför normen ska bli lika naturligt närvarande som andra. Det känns viktigt och kul! Jag hoppas på fler liknande utmaningar och projekt i framtiden. Jag har redan fått förfrågningar om jag är intresserad av att arbeta som modell eller skådespelerska  i ett par nya projekt. Spännande! Stötta mig och se att jag verkar för jämställdhet. Att jämställdhet inte enbart handlar om män och kvinnor, utan alla samhällets individer oavsett vad det är som skiljer oss åt.

 

Läs mer:
Mediabilden av personer med funktionshinder
Mediakompassen om stereotyper

Lika lön 15.53

 

En lugn morgon med tillbakablickar

20131111-215828.jpgOttilia har övernattat hos farmor inatt. Min morgon blev väldigt lugn och lyxig. Vaknade med väldigt ont i kroppen så det var skönt att starta dagen långsamt. Öppnade min mail som jag undvikit de senaste 24 timmarna och hittade 20 nya mail.  Jag läste inte ett enda utan lovade mig själv att göra det i eftermiddag, annars går jag till jobbet jättestressad. Istället läste  jag några blogginlägg från den tidpunkten då hörseln på vänster försvann. Det som händer med högerörat nu är en ganska så precis kopia av den händelsen, men den gången hade hörseln sjunkit med 9 db vid första testet. När jag gjorde hörseltest i tisdags hade hörseln sjunkit 15 db.

Den gången hade jag starka förhoppningar om att det var en tillfällig försämring. Det har jag inte nu. Att försämringen stannar upp kanske kan hända, men jag vet inte om det hjälper mig så mycket.  Ljudet som når fram är bara skräp. Jag behåller den enbart på för att hålla liv i de hårceller som fortfarande fungerar. Det kan hjälpa min hörsel med CI framöver.

Jag ska till min läkare idag och hoppas på att få lite klarhet.

Läs om när jag förlorade hörsel på vänster öra…
BUUU för hastigt sämre hörsel!
Öronmos
Skitdöv på ena örat helt plötsligt
En fröjdefull jul med lite sorg i kanterna

Bolltalk

Många bollar i luften nu, men de flesta av bollarna är roliga bollar. Förstår ni eller borde jag sluta prata bollshit?

Förberedelser

Wow, intensiv dag! Rolig dag! Schemat innehöll klädprovning inför modevisningen, ridning och mot slutet repetition inför modevisningen. Klädprovningen gick till så att jag hade en tid bokad på förmiddan med en av stylisterna och arbetar med modeshowen. Jag fick gå till två olika klädesbutiker som plockat fram utstyrslarna jag ska visa upp. Det var kul. Kul att få på sig kläder man själv inte skulle valt.  Till slut fick jag gå till en skoaffär också och prova ut sandaler.

20140522-205001-75001172.jpgRepetitionen hölls framåt kvällen. Jag kom dit tio minuter innan och då var de flesta redan där. Jag hejade och fick några leenden och ”hejhej” tillbaka. De flesta verkade jättenervösa. Jag med. Stylisterna dök upp och började rabbla information inför lördagen. De använde micken, men tack och lov att jag även hade tolk så jag fick allt tecknat också för de babblade lite i munnen på varandra ibland. Jag visste sedan innan att jag inte kan komma ner till logen som ligger en trappa ner och jag får göra mina ombyten i ett rum på entréplan. Nu fick jag veta även stylingen kommer ske i logen så jag kommer vara avskärmad från resten av gruppen hela dagen. Trist, men skit samma.

Sedan fick vi gå in i korridoren som ligger innanför butikslokalerna och in i ett rum som visade sig vara ”mitt” ombytesrum. Där skulle vi provgå. Det var upplyst med endast en stark strålkastarlampa. Jag såg inte direkt hur de andra gick, jag var fullt upptagen med mig själv och att hålla rutinen för hur vi ska få kvar i minnet. När tolkarna undrade om jag ville ha syntolkning kändes jag mig mest bara stressad .”Nä, orkar inte.” Det kändes helmysko att mannekängs med rullstol. Jag kände stark lust att ställa mig upp, sparka den åt sidan och stega framåt som Heidi Klum. Stomp the Yard, liksom. Jag får trycka ut överskottsenergin genom att jobba dubbelt så hårt med det jag har istället.

Det är fasen många som har röstat på mig och jag tänker se till att inte göra någon besviken!

 

Here we go again

20140522-085740.jpgJag har sedan några dagar tillbaka plötsligt förlorat en del av min hörsel på höger öra. Nu hjälper inte hörapparaten mig lika bra längre. Jag var hos min audionom i förrgår då hon undersökte örat, gjorde hörsseltest och jämförde med gamla journaler. Det ter sig ganska så precis som när jag blev döv på vänster öra för två och ett halvt år sedan. Jag har fått tid för samtal med min läkare i morgon. Jag är ganska säker på att han kommer vilja att jag gör opererar in ett nytt hörselimplantat nu. Frågan är bara när.

Jag är inte sugen på en operation och all sjukskrivning, hörselträning och energiförlust som det innebär, men känner samtidigt att nu när hörapparaten inte hjälper mig så mycket mer så vill jag bara få det gjort. Helst fort. Direkt på
en gång. Vem vet när nästa livsomställning kommer, nästa sjukdomsförändring. Jag vill gärna finna klart med den förra och pusta ut innan det är dags för en ny omgång.

Idag har jag en intensiv dag framför mig och det är lika bra. Att grubbla gör en ju bara deppad och rädd.