Monthly Archives: november 2015

Här gömmer sig från allt vuxet vintermörker en stund.

Igår var jag på spa. Tog hand om mig själv, hämtade kraft och hade mådde riktigt, riktigt bra.
Nä, det där var en lögn. Jag är inte mycket för spa. Jag kan inte tänka mig något tråkigare. Men det är väl typ sådär människor känner när de varit på ett fancy spa i Bergslagen? Det är så jag känner mig när jag varit hemma hos min farmor. Farmor Eivor som är 85 år och kallas Gamma. Hon bor kvar i sitt stora gula hus i byn där jag växte upp.

Jag och Ottilia var där hela eftermiddagen och bakade pepparkakor. Jag och Ottilia  fightades om vem som skulle få kavla ut degen. (Hon har ju inga syskon så man måste ju ställa upp.) Sedan placerade vi ut formarna, innan Ottilia  pillade bort mellanbitarna och flyttade de blivande kakorna till plåten. Undertiden lutade jag mig tillbaka och mumsade pepparkaksdeg. Gamma nöp mig och sa ”Inte äta upp allt, hördö!”

Jag har alltid varit lite avundsjuk på de som har sitt barndomshem kvar. De som kan komma hem till sina föräldrar boende i samma gamla hus, sova i sitt gamla barnrum, fira jul med granen på exakt samma plats som när de var små.  Men alltså, att ha farmors hus är faktiskt bättre. Till att börja med så så bodde jag nästan här när jag var barn. När jag var riktigt liten var jag i princip lika mycket här som hemma. Jag hade en egen växa-säng i farmor och farfars sovrum där jag ofta sov.   För det andra möblerar Gamma aldrig om. Det mesta ser ut precis som när jag var liten. Till och med min farfars gamla krycka står kvar i köket som ett litet orört monument.  Vart jag en rör mig i det här huset, vart jag än lägger blicken så dyker minnen upp.

Ett riktigt bra Get away, det här stället. Här blir man liten igen och gömmer sig från allt vuxet vintermörker en stund.

Jag är inte ensam CODA-förälder längre. Jag har fått 88 st likasinnade kompisar via facebook

3609061_2048_1152Igår var jag med i radio. Ni kan både läsa och lyssna på intervjun här:
Dottern nekas modersmålsundervisning i tsp
Den handlar förstås om mitt lilla politiska utspel kring det faktum att Örebro kommun inte erbjuder CODA (barn till döva och hörselskadade föräldrar) modersmålsundervisning som de gör till andra barn. Alla barn med ett annat modersmål i hemmet än svenska har rätt det, utom  CODA.
Nåja, ni kan läsa mitt blogginlägg om det här.

Radiointervjun är 3,53 minuter långt ljudklipp som redigerades ner från ett ca 40 minuter långt samtal med journalisten hemma i vårat kök. Det är en bra intervju men mycket av det vi pratade om kom förstås inte med. Därför vill jag poängtera tre saker.

1. Örebro är Europas teckenspråkshuvudstad vilket gör den här sortens frågor extraordinära. Den här sortens diskriminering av CODA borde inte existera i någon kommun. Det är inte så att Örebro kommun borde erbjuda modersmål i teckenspråk för att de är Europas teckenspråkiga huvudstad. De ska erbjuda modersmål på alla språk till alla barn med ett andra modersmål i sin hemmiljö. Att ha olika regler för teckenspråk jämfört med alla andra språk är väldigt tydlig diskriminering. Att det förbisett så länge är helt ofattbart.
2. Det har gått ungefär tre veckor sedan kommunen lovade att ta tag i det här och ett och ett halvt år sedan min första ansökan om modersmålsundervisning kom in till kommunen och jag ifrågasatte varför det såg ut så här. Allt handlar om ett dokument som kommunen följt trots att det uppenbart varit att strida mot barnkonventionen och kommunens egna löften om att behandla teckenspråk som ett minoritetsspråk. Ändå vill kommunens tjänstemän inte uttala sig för att de just börjat utreda frågan.
3. Det är inte bara jag och min familj som nekats modersmålsundervisning i tsp. Fler än vi har ansökt och fått avslag. Det är också väldigt många som inte brytt sig om att ansöka för att kommunen, vänner eller skolan sagt till dem att det inte är nån idé. Nyligen startade Dövas förening i Örebro en sluten facebook-grupp under namnet Föräldrar till CODA i Örebro och vi har snabbt blivit 89 föräldrar i den gruppen. (Om du också är döva/hörselskadad förälder klicka på länken och be om medlemskap.) Jag känner mig inte så ensam i den här frågan som jag gjorde för en månad sedan. Jag är helt säker på att behovet är så stort att det blir omöjligt för kommunen att ignorera det. Jag tror att kommunen redan förstått det, frågan är bara vad det är som tar tid nu. Kommunen har erbjudits vägledning och hjälp att hitta teckenspråkspedagoger. Jag hoppas att kommunen tar vara på detta och kontaktar Dövas förening samt andra aktörer som föreslagits.

Bildkälla: Sveriges Radio. Fotograf: Frida Geisler

SPOT ON!

preventivmedel1
Spot on! Både att det är som att äta kola med papper på och att vi hellre proppar i oss mängder av cancerframkallande hormoner än äter kolan med papper på. (För det är ju inte bara männen som tänker såhär.)

Bra där, Louise Winblad som gör Hej hej vardag.

 

Om jag ändå kunde ta emot livet med lite grace

Jag skulle  kunna säga att livet känns som en berg- och dalbana, meeeen… nä, det känns snarare som uppskjutet på Liseberg. Ni vet man åker spikrakt uppåt och känner hur magsäcken stannar kvar nere på marken. Kroppen trycks neråt medan sätet tycken en uppåt. Man ställer sig frågan ”varför gör jag sånt här?” När allt till slut stannar flyger man i några millisekunder och man tänker ”Wow underbart, Göteborg är snyggt… och väldigt långt ner.” Sen, innan man vet ordet av störtar man ner mot marken och man tänker ingenting för man vet att man snart kommer krossas som en vattenmelon mot liseberget.

Man landar alltid säkert på Liseberg, hittar magsäcken som var smart nog att stanna kvar på marken och så lovar man sig själv att aldrig åka den där helveteskarusellen igen. Men man åker den alltid igen. Åtminstone gjorde man det. Jag slutade åka uppskjutet och nedskjutet och alla andra skjut för över tio år sen. Det är det fina med att åldras. Man prioriterar det fina i livet, som Helix och andra assköna berg- och dalbanor.

Mentalt verkar jag aldrig riktigt komma ifrån uppskjutet. Det känns som att jag kastas upp och ner som en pallevante oavsett var i livet jag befinner mig. Om jag ändå kunde ta emot livet med lite grace. Nåja, jag kanske landar nån dag. Eller så gör jag inte det.Jag kommer nog aldrig få tråkigt i alla fall.

 

Här skall juuuulbakas!

Det var väl självaste *beeeep!* Jag skulle baka saffranskolakakor här på morgonkvisten med Ottilia.
Hittar inte receptet.
Letar i en kvart på nätet, men hittar det.
Ottilia  får tråkigt och går på toa.
Plockar fram ingredienserna.
Hittar inte vaniljpulvret.
Hittar inte saffranen.

Inte i  kryddlådan.
Inte bland bakgrejerna.
Hittar vaniljpulvret bland måtten.
Saffranen fortfarande försvunnet.
Kidnappat? Nä, tänk!
Vart lägger en assistent saffranen om hon inte lägger den bland kryddorna, bakgrejerna eller maten?
Jag letar sedan bland porslinet, hushållsapparaterna, besticken och i kylen. Tror jag att assistenten är dum i huvudet? Är jag dum i huvudet?
Nä, men man blir ju desperat.
Jag ska J-U-L-B-A-K-A
Assistent nr 2 ringer assistent nr. 1 för att fråga var hon lade saffranen när vi kom från affären för en vecka sen.
Assistent nr.1 svara inte i telefonen
Klockan är kvart över åtta en lördag morgon.
Friskt folk svarar inte i telefonen då.
Vore ju bara dumt.

Jag är inte friskt folk.
Jag är en morgonpigg kvinna som ska julbaka.
För jag har fått en hushållsassistent i födelsedagspresent
Snön utanför fönstret har triggat mina julkänslor, men jag är väldigt traditionell och tillåter mig inte att pynta innan 1 advent.
Det har blivit en grej liksom.
Men en matmor med en egen skinande hushållsassistent bakar glatt hela november.
Bara hon hittar sin saffran.
Det gör hon.
I sin handväska.Ganska självklar plats faktiskt.
Lägger man dem i matkassarna kommer de ju bort så lätt.

Okej, Yes!
Vi hittade saffrans-fan
Smöret har stått och blivit rumstempererat som det ska.
Perfekt! Var är Ottilia? Gick hon inte på toa?
Hon är inte på toa.
Var är hon?
Hon ligger och sover bredvid pappa.
Stackarn har ju varit uppe sen fem och tjatat om att vi ska baka.

Okej, matmor kanske också behöver vila lite…

Så, ett par timmar senare sitter jag framför ugnen och tittar på kakorna som gräddas där inne. Mmm namnam. Ottilia och jag fick till det till slut. Score!
Det doftar gudomligt. Jag  trodde att kakorna skulle bli knallgula faktiskt, men de här ser ju… ut som helt vanliga kolakakor.
Ottilia, hade vi saffranen?
Vi hade inte i saffranen.
Julbak kan ta sig i *beeep* och *beeeeeeeeeeeep* i en *beeep* för julkakor är bara  *beep beep beeeeeeeep.*

God jul då.

 

Men lilla rara älskling, varför gråter du?

Vi sitter i bilen på väg hem. Jag är väldigt trött. Ottilia morrar och gnäller för hon spelar på sin iPad och det går inte bra. Hon är lite övertrött.  Hon får bara Game Over. Plötsligt fylls bilen av världens högsta vrål och dramtiska snyftningar.
IMG_9492-Herregud! Vad händer? Ropar jag.
– Min iPad. Baaaaahhh! (Assistenten upprepar så jag hör)
– Va, åh nej. Vad hände?
– Uahhhhh!
Hon räcker mig paddan. Jag ser inget i det dunkla ljuset och känner på den. Den har fullt av sprickor i skärmen som om den får en smäll precis vid ena kanten. Aj! Där fastnade en glasflisa i tummen. Smart, Frida!
– Hur? Tappade du den eller vad hände? Aj som fas…
– Nä… jag blev superarg för spelet var töntigt och bet i den. (Assistenten upprepar.)
– Okej…förlåt AJ…jag skrattar… förlåt…jag bara…blev så himla förvånad… bet du sönder din iPad mini?… du som bara har en… framtand i överkäken också…
Alltså, man ska ju verkligt, verkligen inte skratta när ett barn gråter, men ibland har man inte så mycket makt över den saken. Jag menar, ungen bet sönder sin iPadskärm för att hon är en dålig förlorare.

Sen samlade jag mig. Ottilia  också… tills hon förstod att vi inte kommer åka iväg och byta glaset. För tillfället tror jag faktiskt att hon behöver lära sig den hårda vägen att saker kostar och att man ska vara rädd om dem.

Jag är väldigt tacksamför att den där glasflisan (som assistenten fick kollra ur min tumme med pincett) inte hamnade i Ottilias mun istället och vidare ner i magen.

Det här är riktigt, riktigt coolt

Idag var min stora lyckodag när tillbaka på jobbet efter en månads sjukdom fick visit från Professorn. Jag fick höra det senaste scoopet inom genetikforskningen av dövblindsyndrom, nämligen jag. Jag är scoopet. Star of the show. (Elller ja, det  är min tolkning.)”Showen” är en blivande forskningsartikel.

Jag är en mutant, det vet ni väl? Istället för superstyrka, telepatiförmågor eller makt över vädret så fick jag en rad av besvärliga funktionsnedsättningar av mutationerna i min arvsmassa.  Nu är det så att man odlat fram små zebrafiskar med mina specifika mutationer. Ja, det är sant! Små funktionsnedsatta fiskar med mig som mall. Eftersom fiskar knappast får CI eller gråstarrsopereras gissar jag att de är både döva och blinda. Stackarna simmar nog in i saker mest hela dagarna, men ändå.  Det tilltalar mig väldigt mycket att någonstans på denna jord är jag och mina avvikelser som är normen. Även om det är ett akvarium med blinda fiskar.
danio rerio800
Läs mer om zebrafiskar och forskning:
https://www.nc3rs.org.uk/news/five-reasons-why-zebrafish-make-excellent-research-models
http://www.neuro.uoregon.edu/k12/FAQs.html
https://www.liu.se/forskning/reportage/zebra?l=sv

Bildkälla: www.bollmoraakvarieklubb.org

Febermys

11218790_10153245742717379_1294479699348846178_nAlltså, en febrig och brännhet liten sjukling som borrar in sig  i ens famn. Finns det något bättre? Ja alltså, jag njuter inte av att hon mår dåligt. Jag är väl inte sadist heller, men det är ju så förbannat fint att få badda pannan med en blöt handduk och vara oersättlig. När ens stentuffa 7-åring förvandlas till en bebis igen. De där lugna stunderna då hon inte hostar sönder lungorna eller har ont, då är det riktigt mysigt. Närhet. Ömhet. Kärlek.

Känn på det här!

ka0308nnbart_mail12195952_10206105241682708_6241798125520142339_nIdag har konstutställningen Kännbart premiär. Jag är delaktig i utställningen på flera olika sätt. Jag har haft härliga samtal med konstnärerna kring konst (om det gjort någon form av avtryck i deras verk blir intressant att se), perception och dövblindhet. Någonstans i utställningen har man bett om att använda citat från grejer jag skrivit. Tre av mina hattar finns med i utställningen.
Och så ligger jag här och är sjuk. Det är vernissage och allt. Skit alltså!
Men men… utställningen håller på tills 10 januari här i Örebro så jag har ju tid på mig att se den senare. Min mamma var där och tog lite bilder. Min kusin har också skickat bilder därifrån. Jag känner mig helt klart som Madicken som missar skolutflykten med alla kompisarna.

Jaha, men projekt kännbart alltså visas nu på Örebro läns museum. Istället för att förklara för er vilket läckert projekt det är så låter jag Sarah göra det. Sedan kan ni går in här och läsa min vän Torbjörns texter om vad han upplevde på och utställningen och kan ni gå in  här och se turneplanen. Om ni vill vara riktiga fans och följa Kännbart är det bara att leta reda på dem på Facebook förstås.

Bästa grejen!

Det här är min nya bästa kompis. En räddare i nöden. Det bästa som hänt mig sedan cheesecake gjorde sverigeentré. Oreoglass. Möms!
Anledningen till att glassen alls kom innanför vår dörr var för att ICA delade ut dem gratis. Jag brukar ta stort avstånd till alla såna där ”nu blandar vi två goda produkter i ett och säljer det.” Som när de stoppade oreobiltar i marabouchoklad. Visst…  ja… det smakar väl bra, men de är mycket godare var och en för sig. På det området är jag obotlig facist och ingen direkt glassälskare heller -tills nu. Nu lever jag på det här.
15_glace_oreo-500x515