Divas at work

 

 

 

 

Igår arrangerade jag en fotografering och gjorde en intervju med WheelieDiva åt tidskriften Ottar som jag frilansar åt. En typiskt bra grej att ta sig för när man gett sig själv ett par sorgedagar efter bitter återupptäckt att man förlorar sin syn. Som skit på rotmoset har information kring assistansutredningens förslag letat sig ut i media och lägger en hopplös dimma över landet.
Det ger en känsla av hopplöshet men ett driv som är asskönt att känna.

Hela grejen att få ge sig in i något som är utmanande och kreativt. Samtidigt är det något jag sysslat med tidigare i mitt yrkesliv. Jag har anordnat många fotograferingar. Jag är fotograf och journalist i grunden men har de senaste sju åren arbetat som informatör och skrivit informationsmaterial kopplat till medicin och forskning. Det är kul att släppa det och ge sig in i journalistrollen på nytt. Jag känner mig hemma men väldigt utmanad. Jag vet att inget av det här skulle vara möjligt utan min assistent och det ger mig ännu mer energi att göra det. Vetskapen att det finns de som berövas möjligheten när deras assistans rycks bort och att det mycket väl kan bli jag nästa gång. Mattor rycks bort, men jag vill dansa runt som en vilding tills den dag jag faller.

Jag anordnade fotograferingen i mitt eget hem och fick möjlighet att använda redskap jag köpt för att kunna bygga upp en portabel fotostudio var som helst. Fhotografen och Anders dök upp som Wheeliediva med sin assistent strax efter lunchtid och vi körde igång direkt. Ljuset låg på bättre i köket så det första som hände var att hela studion flyttades dit och att alla köksmöbler(och jag) trycktes in i ett hörn så gått det gick. Var det svårt att sitta bredvid och inte ta bilderna själv? Ja. Lade jag mig i fotografens jobb? Ja.  Åh, se till att få med den rakade sidan av huvudet, det gör henne så jädra cool. Hennes ballerinahand en cool detalj jag gärna vill ska synas. Wheeliediva, titta mot fönstret.Ljuset landar snyggt då! Men fotografen tyckte det var okej och jag tog inte över. Det blev ett bra samarbete snarare. Fotografen ville ha med på några bilder och jag bangade inte.

Efter det så fick Wheeliediva svida om till Anders i civila kläder utan smink. Photografen ville ta lite bilder av mina tatueringar. När folk vill se mina tatueringar blir jag lite som när nån vill se foto av mitt barn. Stolt och mallig.  När de sista bilderna av Anders tagits möblerade vi om på nytt och åt middag. Det blev förstås mycket bloggsnackis. Anders har en egen blogg som heter Livet som CP-dragqueen.

Till slut: intervjun. Jag spelade in den som ljudfil på assistenternas mobil. Assistenten som sedan jobbade kväll fick i uppgift att transkribera ljudfilen så jag har intervjun i obearbetad textform. Det är förstås en förutsättning för att jag som hörselnedsatt ska kunna arbeta med det här. Själv var jag ju helt slut och hade ont i kroppen efter dagens bravad. Jag landade i sängen så fort teamet gått.
Först idag packar jag ned studion och eden kommer det roligaste: att faktiskt skriva ihop artikeln.

Det blir en intressant text. Det känns viktigt att få bidra till att fler personer utanför funktionsnormen syns i media och att de får prata om annat än just sin funktionsduglighet som offer eller hjälte. Vi har så många andra kvaliteter. Som funkis känns det lätt att snöa in på sin diagnos eller begränsningar. Att låta både arbetsliv, föreningsliv, engagemang och fritid handla om det. Det är rent utav viktigt att vi inte gör så. Det är rent utav viktigt inte förminska oss till våra funktionshinder. Annars kan vi inte sura över att omvärlden förminskar oss på samma sätt. Wheeliediva hade mycket att lyfta fram kring drag och konsten att leva ut genom ett alter ego med hjälp av kläder och smink. Så rolig första person att få jobba med porträttera i text.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *