top of page

Ändå fortsätter jorden att snurra

Skribentens bild: Frida InghaFrida Ingha

Det är höst och jag är mitt uppe i att lära upp 8 nya assistenter.


Hälften av dem är ordinarie och hälften är timvikarier. De kommer med ny energi. Den behövs. Förutsättningarna är tuffa. De senaste fyra månaderna har jag haft tre olika arbetsledarpartners. Det är den person i assistanskooperativet som ska stötta mig i mitt arbetsledarskap. Hela branchen kring personlig assistans är svår och rörig just nu. Det drabbar inte bara arbetsledare och assistenter. Det drabbar familjer, assistansanordnare och till slut också samhället.


Den nya personalsamordnaren har under sin första månad behövt vara borta från jobbet väldigt mycket. Hon har väldigt legitima skäl till det. Jag önskar att hon slapp ryckas hit och dit. Det är en oro och ännu en grästuva som riskerar att  stjälpa stort lass. Att anställa en person innebär ju att man även anställer hennes livomständigheter. Vill man inte arbeta med robotar är människans mänsklighet ofrånkomlig.


Jag är fast besluten om att fixa strukturen kring min assistans bättre än vad jag gjorde för ett år sen. Vi hamnade i liknande utmaningar då. Jag kämpade med att komma tillbaka efter två svåra epilepsianfall och en livsomställning som färgades av existensiell ångest. Det är annorlunda nu. Jag är annorlunda nu.


En ständig kamp med att försöka lösa bemanning tär hårt på en personalgrupp. Till slut vill ingen lyfta telefonen längre. Att jag lyckats hitta så pass många nya assistenter med intresse av personlig assistans som ett hållbart yrke är fantastiskt. Vi har lyckats tack vare att jag och den tillfälliga personalsamordnaren aktivt arbetat med rekrytering ända sen i vintras.  Det viktiga just nu är att få till intro för alla. Det är tufft, för just nu har vi bara en assistent som kan hålla intron, och hon studerar heltid. Tufft, men det går. Jag har arbetat fram väldigt bra material. Allt ifrån checklistor, färdiga välkomstkitt innehållande broschyrer, blanketter som ska fyllas i, uppgifter assistenterna behöver, samt att en lista där de själva kan se vad de ska få utbildning i, så de upptäcker om något missats.

Nya assistenter brukar få en van kollega som mentor. Klurigt när nästan hela ordinarie gruppen är nya, men det har gått bättre än förväntat. Assistenter som slutat eller gått över till studier har varit himla schyssta med att hjälpa till där. Åter igen så blir det väldigt viktigt att det finns lathund och stödmaterial, så det inte blir pannkaka. Mentorn ska inte göra kontorets, samordnarnas, eller mitt jobb, utan finnas i bakgrunden som ett emotionellt stöd.


Jag kan inte utbilda mina assistenter själv, så som jag gjort tidigare. Orken och tiden räcker inte. I år styr jag upp en 3-dagar lång intensivkurs i november. Då är det mycket som ska klaffa. Både med utbildningen, allt runt omkring, och bemanningen, när ordinarie assistenter är där. Jag har just fått hem studiematerialet och fått okejat från ekonomiavdelningen. En tidigare assistent som också är dövblindtolk har tagit på sig uppdraget som lärare, och jag söker fortfarande efter en lärare som kan undervisa i TSS.


Bildtolkning: Personalutbildning, Fyra personer sitter runt ett uppdukat frukostbord.

Sen nästa grej, och det här misslyckades jag med förra året: De där arbetsmiljön-delarna som tenderar att prioriteras bort i kris: medarbetarsamtal, SAMS (systematiskt arbetsmiljöarbete), kvalitétskontrakt mellan mig och kooperativet, och liknande. Assistanskooperativet som jag är med i har väldigt bra underlag att ta till när sånt ska göras. Jag har insett att vi behöver ett verktyg för att se till att de hinns med, och att vi måste märka om och när vi halkar efter där. Ett årshjul, så himla enkelt att göra egentligen. Jag gör inte det här hästarbetet själv. Inte alls. Jag skapar all struktur, material, och jag arbetsleder. Låter till exempel en assistent skicka ut mailen jag dikterat med frågan om mentorskap, jag har en tillfällig samordnare som säkrar bemanning, avtal och intron. Sånt här är jag bra på. Jag är tydlig, men om de klarar det själva låter jag helst människor göra sin grej. Ta ansvaret. Om jag bara får god återkoppling och känner trygghet i att det görs har jag inga svårigheter i att släppa.


Något jag inte verkar klara bra just nu är mamma-rollen. Jag gör mitt bästa men vet inte hur det borde göras för att få det rätt. Relationer över lag är svåra under de här omständigheterna, Familjen blir så viktig, men jag känner mig ofta isolerad och ensam i min livssituation. Jag har inte riktigt orken att bryta den. Samtidigt är den något av en trygghet, för den kräver ingenting. Sociala sammankomster med min dövblindhet tar nästan knäcken på mig.


Så är min vardag just nu. Ändå fortsätter jorden snurra, äpplen falla och mänskliga rättigheter glömmas.


Bildtolkning: Bildtolkning: Frida sitter framåtlutad i en grå fåtölj. Frida böjer sig fram och vilar armbågarna på knäet. Hon lutar ansiktet i handflatan. Hon tittar snett upp och småler, hon ser nästan lycklig ut. Hon är klädd i en skjorta som är blommig i färgerna, vitt, svart, rött och rosa. Den ser ut som en städrock från 1970-talet. Under en grå långärmad tröja. Bakgrund, grått.


NYTT I BLOGG & KRÖNIKOR

bottom of page