Hm, okej nu ska jag försöka samla ihop mina pannkakade hjärnceller och berätta hur det gått med mitt stackars töntöra. Jag orkade inte riktigt med att skriva igår. Försökte ett par gången men kom sedan överens med mig själv att ge upp. I förrgår kväll hade jag mig ett litet breakdown. Blev så trött av alla ljud här hemma att jag drog mig undan till sovrummet för lite lugn och ro en stund. Där somnade jag kl. 18.00 och sov mer eller mindre 12 timmar trots att ottilia hade både ögonfluss och öroninflammation. Sven tog hela nattpasset och jag sov som en gris. Ibland är det skönt att kunna ta ur hörapparaterna och få total tystnad.
Jag vaknade av att Ottilia väckte mig 06 och kände mig hundra gånger piggare. Nu fick sven sova och jag tog morgonen. Innan jag gick till jobbet satte jag igång en film åt Ottilia och sa åt henne att väcka pappa om hon behövde hjälp med något. Vägen till jobbet är en historia för sig som innehåller både apotek och att leta sig genom sjukhuset med blicken fäst vid golvet. Det går jag inte in på nu, men när jag kom fram var jag åter igen dötrött och bländad av starka lampor så jag fick ta hjälp av en kollega att lägga mig i ett mörkt rum. Resten av dan var jobbig för både ögon och öron. Jag ville slå sönder allt som lät, men det gjorde jag inte för det låter så högt att göra det.
Vid 11 hade jag mitt besök hos audionomen Karin. Vad skönt det är att äntligen komma till sin egen audionom. Hon gjorde en tympmätning vilket mäter trycket i trumhinnan men trycket var normalt. Crap! Då lyssnade hon på hörapparaten och tyckte att ljudet var lite dåligt. Hopp! Jag hann sitta och vara lättad en stund medan hon hämtade grejer, lyssnade på nya apparaten och jag fick den i örat men det lät lika illa som tidigare. Ass!!!
Nu är det bara att vänja sig vid det här. Man vet inte så mycket om plötsliga hörselförluster eller vad det beror på. Eventuellt kan den förlorade hörseln dyka upp igen men det är inte mycket att hoppas på. Istället satsar jag på att skynda på CI-operationen och att göra en ny kraftansträngning att få hjälp att lära mig läsa av taktila tecken mer intensivt.
Ottilia berättade en historia förut: Det vad en gång två öron som gick över en väg och de var bästa kompisar… Den ena blev påkörd och då sa den andra `kom nu öronmos så går vi´!
