Idag lyckades jag med en snygg grej. Jag kom hem från jobbet riktigt slutkörd och trött efter en tuff morgon med lilla trotsfröken, jobb och sen en väldigt underlig chaufför som körde mig hem. Jag bad honom släppa av mig ute på parkeringen för att slippa sällskap in i huset. För att jag ska kunna rulla in genom vår ytterport som har en rejäl tröskel måste jag vända rullstolen och köra baklänges. Om man inte lyckas köra helt rakt med hjulen fastnar man och framhjulen vänder sig på tvären. Den här gången hoppade rullstolen dessutom åt sidan så att ena framhjulet kilades fast vid dörrfästet. Jag kunde inte köra bakåt och en kant gjorde att jag inte heller kom framåt eller åt sidan.

Hm, orkar jag resa mig och lyfta loss stolen? Nej. Jag ringer sven och ser om han är hemma. Det var han inte, men han var på väg hem från gymmet. Jag hade 10 minuter till övers att sitta still och filosofera på. Knäppa några bilder. Sen kom sven, tiltade mig bakåt så framhjulen kom upp i luften och jag kunde baka ut mitt skruvstäd.

Jag kan inte säga det tillräckligt ofta till mig själv: I vårt nya hus ska vi inte ha några trösklar ALLS!