På lördag är det hippa. Big baluns! Jag ska fylla 30 år. Jag bokade lokalen redan i somras, sen höll det på att inte bli någon fest. När allt hände med ögat kände jag inte riktigt för att fira. Men sen kände jag att det vill jag visst det. Jag kan ju skjuta på det men av egen erfarenhet vet jag att det alltid kommer nya hinder i vägen. Min sjukdom kommer inte gå över och försvinna. Min sjukdom är en sorglig del av mitt liv men inte hela mitt liv. Jag har mycket som är glatt och lyckligt också, det vill jag fira… nu, inte om ett halvår. Mina föräldrar och svärföräldrar hjälper mig att förbereda 30-årshippan. Jag har inte behövt göra så mycket själv och det har varit väldigt skönt. Min bror ska vara värd och fått helt fria händer. Jag har själv velat lägga mig i och styra så lite som möjligt. Jag vill bara ha en kul kväll!
Ofta när jag går på fest måste jag krångla lite för att alls kunna vara med. Sitta så jag inte får motljus och så. Då känns det ofta som att man kanske snor uppmärksamhet från jubilaren eller tar “plats”. Det ska bli härligt med en fest då jag kan förbereda och krångla med belysning, hörselslinga och framkomligheten så mycket jag behöver utan att det känns dumt. Vi har tid avsatt på eftermiddan enbart för att fixa och trixa med belysning och vart jag ska sitta så att det blir bra. Jag kommer släpa med min inomhusrullstol till lokalen. Den har höj- och sänkbar sits så jag kan komma upp i ögonhöjd med alla andra. När man fyller jämnt då vet man dessutom med säkerhet att man får tolk om man beställer det i god tid. Jag kommer att ha skitbra tolkar.
