Den okända vikarien som kom hit igår visade sig vara väldigt lätt att känna sig trygg med. Lugn och vänlig. Det var en sak som fick mig att hajja till och det var det faktum att hon hade en plasthand, eller närmare bestämt en armprotes. Min första tanke var “vad kan jag be om hjälp med och vad ska jag undvika att be henne göra.” Andra tanken var “precis som andra assistenter så kan hon ju säga till om det är nåt hon inte kan hjälpa mig med.” Vi pratade om hela grejen och det var rätt kul att jämföra våra funktionsnedsättningar. Hon föddes med sin funktionsnedsättning och den förändras aldrig medan jag troligen föddes frisk med en progressiv sjukdom som växer sig större och större med tiden. Jag har alla mina yttre kroppsdelar intakta men kan inte använda dem som jag skulle önska. Inte bara armar och ben. Ögon och öron också. Jag har ett oskadat ytteröra men det hjälper mig inte att höra för det är inne i hörselsnäckan det inte fungerar. Mekaniken innanför.
Jag har flera assistenter med hörselskador. Deras funktionshinder kan jag lätt relatera till eftersom jag har det också. Jag kan inte relatera till hur det är att sakna en arm men jag kan relatera på det sättet att jag ofta måste använda mina två händer som om de vore en. När jag dricker kaffe kan jag inte hålla koppen med en hand, jag måste hålla i den med båda för att inte skaka koppen. Den grejen kom vi på när vi drack kaffe i morse.
Jag har ju en sådan sjukdom att jag inte bara kan “köra på.” Jag måste hushålla med krafterna och välja vad jag lägger mina ansträngningar på. “Ska du lägga din ork på att gå till köket och inte orka göra något när du kommer fram, eller ska du använda en rullstol din och orka laga maten?” Därför blir jag alltid impad och får lite dåligt samvete när jag möter andra funktionsnedsatta personer som kämpar mot oddsen så där. Intressant med en tjej som väljer ett yrka att hjälpa människor som mig med de där små svåra vardagsgrejerna trots att vissa av dem ju blir rätt svåra för henne att få till. Det var rätt imponerande att se henne knyta skorna må jag säga. Hon väljer inte kardborrkängor som jag liksom.
Det finns en snubbe här i örebrotrakten som heter Mikael Andersson. Han föddes helt utan armar och ben. Han fick små stumpar istället. I dokumentär berättade han hur han en gång blivit frågad om det finns något han INTE klarar av att göra. Han svarade “Jo ja… jag kan inte rulla tummarna.” Vilket träffsäkert svar! Så jävla bra! Jag log i 10 minuter för mig själv efter att jag sett honom säga det.
