När man väl når påskafton börjar man bli lite trött faktiskt, men påsken känns fortfarande rolig.
Ottilia ville förstås gå påskakärring och det är ju skitmysigt. Här inne i stan är det dock helt otänkbart. När man pratar med folk som bor i stan så hör man antingen att de aldrig upplevt fenomenet eller så upplever de det hela som “ungar som går runt och tigger godis.” Då blir det ju inte så bra. Jag har inte pratat med en enda stadsbo som går runt med sina barn som påskakärringar i stan. Lantlollan i mig tycker det är jättekonstigt, samtidigt som jag förstår att det inte är samma sak som på landet där ens farfar kan redogöra för vem som bor i vilken stuga och är släkt med vem i hela socken.
Vill man inte bli bemött som Jehovas vittnen ska man inte knacka på hos folk i stan, så är det ju. Både jag och Sven är uppvuxna på vischan så vi vill ju ändå föra kärringtraditionen vidare. Vi åkte ut till Stubbetorp där jag är uppväxt istället. Där lever traditionen kvar och vi fick krama om familjen där också.
När jag var liten var vi ett helt gäng ungar som gick runt och hälsade på hos folk. Vi hade jätteroligt trots att det nog vissa år var skitkallt och blött. Frusna fingrar som stolt räckte fram påskabrev till tanter och farbröder. Ojojoj, det känns som om vi levde 1836. Barnen från Frosmofjäll. Varför blir man alltid sån när man blickar bakåt? Himla söta var vi i alla fall. Jag är minstingen längst till höger. Bredvid mig har jag Tobias, Millan, Jonas och Daniel.
