Jag blir ofta misstagen för att ha dåligt tålamod, men jag har egentligen ganska bra tålamod. Det måste man om man ska överleva den svenska funkisbyråkratin och Ottilias treårstrots. Men (med stor M) när mitt tålamod är slut så är det verkligen slut. Då kan jag inte backa tillbaka, sätta mig och vänta. Nej, det är omöjligt. Då ska allt ske på stört och jag får så bråttom att det kliar i hela kroppen.
Jag har väntat på FSKs beslut angående assistansersättning tålmodigt sedan jag med rädsla drog igång processen i april. Tålmodigt väntade jag på doktorns intyg i nästan 4 månader. Tålmodigt svarade jag på juristens alla frågor för att sedan tålmodigt svara på exakt samma frågor från kommunens och FSKs handläggare. Tålmodigt har jag sedan också väntat. Sedan fick jag i slutet av förra veckan fick veta att beslutet skulle tas denna vecka. I måndags började jag bevaka brevlådan som en terrier. Rivit hysteriskt bland kuverten när posten kommit. Suttit på taggar stora som flaggstolpar och drömt helt förjäkligt sjuka drömmar.
I går kunde jag inte hålla mig längre. Då ringde jag till FSK via textis och försökte övertala dem att kolla om något beslut tagits. Ingen hjälp fick jag förutom att jag fick lämna ett meddelande. Svar kom ifrån handläggaren som utrett mig. Hon svarade i morse men inget besked. Hon undrade om beslutet inte kommit med posten än. Dah!! Tell me tell me tellme! De får inte skicka beslut via mailen men eftersom jag nu så himla gärna ville veta och tidigare gett dem min tillåtelse att maila över privat information så gick hon med på att göra det. Det svaret har jag fått gått och väntat på medan jag jobbat idag. Jag hade vissa problem att koncentrera mig och tänkte att om beslutet skickas via post idag så skickas det förmodligen även till min jurist på assistansbolaget. De får sin post tidigt på dan så jag smsade Åsa som har hand om att öppna all inkommande post. Det hade inte kommit något beslut dit. Nähä! Hur ska jag nu överleva?
När jag till slut kom hem hann jag knappt ta på mig ytterkläderna innan jag slog på datorn. Det tar lång tid att starta min dator med förstoringsprogram och skit. Om jag kunnat slå sönder åbäket och hittat svaret inne i den skulle jag lätt gjort det.
Till slut hade jag lyckats öppna mailet från handläggaren, då var jag tvungen att öppna en fil som tog oändlig tid på sig och till slut så kunde jag läsa mig till att jag fått min assistansersättning beviljad.
Helt otroligt!
Nu ska jag äta lite. Sen smälta både lunchen och beskedet. Helt otroligt…
