Det ligger en hel del arbete inför att komma iväg på en veckokurs i teckenspråk. Ansöka till kursen, ansöka om fondmedel från SPSM så en inte behöver betala hela den dyra avgiften, ordna med assistenter, få utrymme i assistentbudgeen för deras kost och logi på skolan, ordna kattjakten, ordna dotterns omsorg eftersom det är mammavecka, boka tolkar och… ja nä, det var nog allt.
Jag blir en aning bitter över att efter två dagar bli matförgiftad och missat resten av veckan. Inte bitter på kocken, men bitter på livet. Det var 9000 kr av min assistansbudget som gick till spilllo och 2500 (om jag inte beviljats bidrag från SPSM hade det blivit nära dubbelt så dyrt) av min egen överansträngda ekonomi. Dumheter att satsa så mycket pengar på en vecka när man verkligen inte har ekonomi för det. Men det kändes jävligt viktigt. Teckenspråk känns jävligt viktigt.
Jag fick i alla fall två bra dagar då jag lärde mig riktigt mycket. När jag är färdig med att försöka att inte gråta över mina förlorade pengar och lektionstimmar ska jag berätta mer om det. Just nu är jag på väg hem och jag känner hur jag längtar hem. Skönt att ha ett hem att längta till. Det tog ju lite tid för mig innan jag knöt an till det där jäkla huset. Det kändes lite som ett grymt skämt när jag flyttade dit. Jag hade inte svårt att se hur fint det var, hur praktiskt det var. Men jag kände det inte. Det var en utväg och då fick det vara hur det ville. Nu är det skönt att det blivit ett hem jag längtar till när saker skiter sig på annan ort.
