Jag har utmanats i dövblindas bloggstafett igen, den här gången av Matilda som frågade “Finns det någon anledning att du INTE skulle vilja ha mer än tre sinnen?”
Efter att ha tänkt igenom frågan noggrant svarar jag NEJ! Visst finns den stunder då jag inte saknar en fungerande hörsel. Just precis nu till exempel. Eftersom Ottilia vägrade byta om till Pyjamas ikväll blev till slut konsekvensen att det inte blev någon godnattsaga läst. Hon skriker oupphörligt på sitt rum “duuumma mamma” och lovar att fortsätta hela natten. Då är det ganska bekvämt att kunna stänga av apparaterna bakom öronen. Jag är inte ledsen om jag blir döv en stund. Biiip! Men, om någon kom i denna sekund och erbjöd mig den normala hörseln tillbaka (om jag nu nånsin haft någon) så skulle jag utan tvekan tacka ja.
Jag har en vän som också är rörelsehindrad. Vi talade om just den där grejen och vi kände väldigt olika inför det. Om hon inte hade sin funktionsnedsättning kände hon att hon inte var hon. Skillnaden oss emellan är att hon har en CP-skada som uppstod när hon bara var några dagar gammal på neonatalavdelningen. En skada som inte förändrats och inte kommer förändras. En del av henne lika mycket som hennes långa fina hår eller hennes medfödda jädraranamma-attityd till livet. Själv har jag ju en helt annan relation till min funktionsnedsättning, den kommer ju från en sjukdom vars symtom efter hand tog sig in i min från början helt fungerande barnakropp. Jag kommer aldrig riktigt veta när jag började bli sjuk. Jag kan bara gissa, men jag vet att jag inte var sjuk från början och mina funktionsnedsättningar känns i allra högsta grad som något som kommer utifrån. Något som inte är “jag” men som påverkar mig väldigt mycket. Något jag får dras med som en störig granne eller svenskt väder.
Inte är det konstigt att min vän känner som hon. Inte är det konstigt att jag känner som jag gör. Det är både logiskt och förståeligt.
Så, nu ska stafettpinnen skickas vidare och jag väljer att lämna den till Bew, en ung bloggare som är mamma till en liten tjej och lever med dövblindhet. Jag hoppas på att få träffa dem på familjeveckan i sommar. Min fråga till Bewie är : Om du kunde gå tillbaka 10 år i tiden och säga några kloka ord till dig själv då, vad skulle du säga?
