Igår kunde aftonbladets läsare se en artikel om att prinsessan Estell ska börja förskoleklass. Det är en statsangelägenhet som presenteras med nytagna bilder av prinsessan och hennes lillebror prinsen. Gud så det hon är och tänk att hon ska börja skolan! Valet av skola var förstås en lång process kan en läsa. Läs artikeln
Jaja okej, för royalister är det förståss skitstort. En annan suckar och klickar vidare. En tredje minns tillbaka till när ens eget barn skulle börja skolan och hur extremt stort och viktigt det kändes. Svensk dövkultur tappar istället hakan. Varför? Jo, skolan som lilla Estelle ska börja på Campus Manilla på Djurgården i Stockholm. Skolan för döva, hörselskadade och dövblinda barn som stängdes för fem år för att lokalerna dömdes ut som otillräckliga för skolverksamhet. Manilla skolan med anrika anor på över 200 år stängde sin verksamhet 2013 och flyttade till Kungsholmen. Nu fem år senare blir det väldigt tydligt att lokalerna inte var för dåliga. Det gick visst utmärkt att rusta dem, men inte för eleverna som gick där innan utan för elitsveriges barn. För Hennes Kungliga Höghet Estelle, Prinsessa av Sverige.
När jag först såg nyheten kommenteras av en vän på facebook tänkte jag att det borde finns en vettig förklaring, men efter att läst igenom gamla artiklar kan jag själv se att Manillaskolans elever för fem år sen flyttades med anledning av att lokalerna dömts ut och eleverna behövde bättre och modernare lokaler. Många var ledsna över flytten. Skolan var inte stängd särskilt länge utan öppnades snart som privatskola. Det är inte svårt att förstå varför skolans lokaler var så eftertraktade. De ligger precis rätt. Den nya skolan har idag 6000 sökanden till sina 54 skolplatser.
Skolan har sen byggts ut i omgångar, men inte för att de döva eller hörselskadade barnen skulle få plats. En automatisk röst i bakhuvudet på mig vill inte tänka att barnen fick flytta sig för att göra plats för ”finare ” barn och säger att det kanske inte fanns tillräckligt många elever för att behålla lokalerna på Djurgården. I och med att kommunala skolor har blivit bättre på att integrera hörselskadade elever jämfört med t.ex. 50 år sen och vi numera kan operera in hörselimplantat på spädbarn som föds döva har antalet elever på specialskolor för döva och hörselskador minskat väldigt mycket. Tänk vad annorlunda den här nyheten tätt sig om de tidigare eleverna fått vara kvar, men och gjort plats för nya elever. Om det i kungahusets pressmeddelandet stått att prinsessan Estelle ska börja i förskoleklass i en tvåspråkig skola där barnen utbildas på både svenska och teckenspråk. Där talad svenska inte är starkare norm än teckenspråk. Det hade matchat vår bild mamma Victoria så mycket bättre. Hon lägger trots allt mycket energi på att lyfta och stötta verksamheter med fokus på olika normbrytande funktionsvariationer. Vad stolt jag hade varit! Om en sådan skola hade funnit och språken verkligen kunnat fungera bredvid varandra utan att teckenspråket förminskades eller trycktes undan av talspråket skulle det vara ett utopia. Minns ni när Loreen framförde sitt bidrag ”Euphoria” med en hela kör av barn som framförde sången på teckenspråk bakom sig? Hur vackert det var. Hur musik, sång och händer lyfte sången till att bli något allderles unikt. Vet ni vilken skolan barnen kom ifrån? Jo, Manillaskolan. Vet ni vilket år det var? Jo,2013.
Kika på det här och fundera lite på varför vissa barn inte får höra hemma på vissa platser fastän den varit deras i två sekel och vad barnen som tar deras plats förlorar på det. Varför normbrytande funktionsvariationer så sällan får nå vissa rum av samhället och vad samhället hade kunnat vinna på att tänka annorlunda.
