Åhhhhh, vad jag älskar vårt hus! Jag tänker det flera gånger varje dag. Det är helhärligt att bo här. Jag kommer fram precis överallt. Jag kan nå i princip allt. Det är en sjukt bra känsla. Jag älskar mitt kök för att jag kan nå tallrikarna själv. Jag kan se alla torrvaror i skafferilådorna som jag drar ut under bänken. De står inte i ett överskåp med motljus av mina starka lampor. Jag når och jag ser. Jag älskar vitvarorna i köket som är så tysta att de knappt märks. Man kan sitta och prata vid köksbordet utan att störas av diskmaskinen när den är igång.
Jag älskar det lilla garderobsrummet. Det är oansenligt och långt ifrån ett walk-in-closet. Det är ett extrarum där vi slängde in garderoberna som ingick med huset. Om en till människa ska komma in i vår familj någon gång kan vi bara flytta på garderoberna. Rummet står där som ett litet löfte om att möjligheten finns, även om det inte är något vi vill just nu. Nu står det fem garderober där lättåtkomliga. I mitt förra hem hade vi våra garderober i sovrummet och det gick inte att komma fram till dem med rullstol. Nu finns det gott om plats. Eller ja, det kommer göra det när vi fått bort flyttkartongerna. Tills dess finns det helt okej med plats framför de garderober jag använder.
Och badrummet sen. Eller rättare sagt duschen. Den kommer att få ett eget kapitel. Jag älskar duschen och utrymmet där det senare kommer stå en infrabastu som ska motverka mina neurologiska smärtor om vintern.
Min absoluta favoritplats är här. Här i soffan framför vår braskamin. Det är varmt och mysigt här. Elden. Bara det gör soffan till min favoritplats. Sen tillkommer utsikten. Jag kan se hallen och om någon kommer in genom ytterdörren. Prata med Ottilia när hon speglar sig i den stora hallspegeln och beundrar sina tights. Hon pratar med dem i spegeln, tightsen alltså. Jag kan se köket och prata med den som lagar mat eller sitter vid köksbordet. Till vänster finns altandörren och dörren till assistentrummet, snett framåt vänster finns dörren till tvättstugan. Till höger har jag öppningen till sovrumsdelen och TV-rummet. Jag känner mig liksom mitt i. Jag älskar att känns mig mitt i allt som händer. Jag älskar att det inte finns någon TV här. Den står i TV-rummet, dit man kan dra sig när man vill vara för sig själv och inte umgås. Inte störa och inte bli störd. Men här är man mitt i allt annat.
(Bilden är 180 graders-bild)
Jag älskar de öppna ytorna. De stora färgglada väggarna. Vinklarna. Jag älskar det och vill helst inte ställa dit en enda möbel. Inte hänga upp en enda tavla. Jag tycker om det rena, släta och fina. Men, man behöver ju saker och saker att ställa saker i. Tavlor kommer nog också komma upp, men vi behöver inte ha bråttom. Vi kan stirra på de blå väggarna tills vi kommit över hur fina de blev. Kanske tills vi tröttnat lite. Då kan vi förgylla dem med tavlor.
