I påskas började Ottilia sjunga i barnkör. Hon älskar det. Idag uppträdde de i Olaus Petrikyrkan. Snacka om stort! Alltid vid sådana tillfällen är hon så väldigt noga med att jag ser och hör henne. Micken till min slinga har hon självklart i högsta hugg så jag är nog den enda föräldern som hör sitt barns röst ordentligt.
Barnen sjöng i början av mässan, sedan fick de gå iväg och göra annat skoj under mässan för att senare komma tillbaka. När barnen var bort fick prästen min mikrofon. När barnen sen kom tillbaka och började uppträda på nytt såg jag hur Ottilia trevade efter micken i halslinningen och såg missnöjd ut. Inte ledsen men missnöjd. Hon vände sig om och tittade på prästen som hade HENNES mick på sig. Att hon stod framför en hel församling och att resten av kören sjöng rörde henne inte ryggen. Min man sprang upp till prästen som stod bakom barnen och hämtade micken till Ottilia. Sen var hon tillbaka i sitt entertainermood. Något viktigt man känner sig! Gullunge!
Att be talare använda micken känns extra viktigt när Ottilia märker det. Att ge henne signalen jag värdesätter min egen delaktighet. Att jag inte skäms. Att jag tycker att alla ska få möjlighet att höra, även jag. Jag vet hur jag vill att hon ska behandla sig själv: med största respekt och kärlek. Barn gör inte som deras föräldrar säger, de gör som deras föräldrar gör. Därför är det viktigt jag visar mig själv den respekt jag skulle vilja att hon gav sig själv. Att hon växer upp med en känsla av ödmjukhet och tillgivenhet till både sig själv och andra.
