Äntligen! Jag har äntligen fått hela mitt hem synanpassat! Efter två och ett halvt år i det här radhuset. Det är lång tid när någon har Retinitis pigmentosa som är en progressiv ögonsjukdom och riskerar att försämras snabbare utan rätt typ av ljus för ögonen. Det innebär en grav synnedsättning. Kommunen bekostar bländningsfria lysrörsarmaturer i badrum, utanför ytterdörren, i hallgarderoben och över köksbänkar. Andra ytor, som köksbordet, i klädgarderoben, sovrummet, vardagsrummet, altanen och vid köksbordet bekostar kommunen ingen anpassad belysning. Där behöver man visst inte se. Det vore skrattretande och lustigt, om det inte vore verklighet för gravt synskadade och faktiskt resulterar i försämrad levnadsstandard.
Bildtolkning: Ett vardagsrum med ganska tråkiga lysrör i taket. Längst bak syns den vita ytterdörren och toalettdörren är öppen. Inne i rummet är dörren till sovrummet öppen. På en skylt utanför sovrummet står det “en del är så fattiga att allt de har är pengar”.
Jag känner mig riktigt skitglad över att ha hela mitt hem upplyst nu. Hela mitt hem synligt för mig. Det känns fortfarande lite overkligt! Belysningen är speciell då den har ett gult ljus och ger en stark bra belysning samtidigt som den inte bländar lika hårt som vanliga lampor. De är dimbara också. Elektrikern som monterade belysningen påpekade att det är en lyx. Att ha dimbara lampor är en lyx. Jag tänkte att det här är inte vad jag valt om jag skulle utrusta mitt hem med lyx för 32 000 kr. Bastu, konst, pool och en egen påfågel slår mina tankar, men inte fula lysrörsarmaturer. Vilket skämt!
Bildtolkning: Bilden visar Frida med knuten näve där fingrarna är vända mot kameran. Bakgrunden är vit och längst upp finns en spegel.
När jag senare sitter och tänker så känner jag ändå fortfarande väldigt lyckligt lottad. Det är en slags lyx som sätter samhällets skevhet i fokus. Att kunna bekosta hjälpmedel är ett privilegium som kräver pengar. Det är ett behov som ingen vill behöva, men jag är fruktansvärt medveten att inte alla kan prioritera de behoven som jag kunnat. För en person med den ögonsjukdomen jag har så är anpassad belysning i hemmet definitivt en del av ett gott liv och det har alltså kostat mig 2,5 år av tjafs med kommunen och 45 000 kr. Pengarna har jag fått ihop genom jag tog en utökning på mitt huslån. Jag fick dessutom väldigt lägligt tillbaka pengar från försäkringskassan. Pengar jag nekades i bostadstillägg för två år sen, men får nu istället efter en överklagandeprocess..
Nu två år senare fick jag de pengarna och jag lägger dem på belysning. Lånet kan jag ta tack vare att min pappa kan stå som medlånetagare. Han lånar ut sitt namn. Det är allt som behövs för att få förmånen att låna pengar till att tillgodose sina mänskliga rättigheter. Jag bor i en bostadsrätt så jag kan borra och anpassa hur fasen jag vill här. Låta armaturerna göra fula hål i taket i varenda rum!
Bildtolkning: Rätt tråkiga lysrör i taket i ett väldigt färgstarkt hem med mörka kulörer på väggarna; mörklila, auberginefärg, mörkgrått. Färgstarka dörrkarmar i orange och turkost. Prylar som frigolithuvuden med hattar på, klädhängare, mörka skåp, konst på väggarna, öppen badrumsdörr.
Att få se sitt hem, att belysa sitt hem är lyx som inte alla kan tillgodose sig. Om jag inte behövt tänka ekonomiskt hade jag kunnat bekosta hela synanpassningen själv och fått det gjort på en gång. Så här i efterhand hade jag nog gärna dragit på mig den skulden eftersom jag förlorat en del syn under den tiden och alltid kommer undra om den kunnat räddats? Det har ju gått åt en obscen mängd energi på att ansöka och kommunicera med handläggare och hantverkare för att få allt att hända. Energi jag kunnat lägga på föräldraskap, återhämtning från livskris, handleda min assistans och inte minst: att jobba. Det är väldigt onödiga pengar som rinner ut när samhället istället för att försöka handlägga insatser effektivt prioriterar en handläggning som ska bevilja så lite och så långsamt som möjligt. Långsam handläggning sparar inga pengar utan kostar samhället mer I längden. Så vida inte den som ansöker hinner avlida. Den som har pengar kan köpa sig ur behovet. Den som inte kan det sitter fast och hålls från att tillföra samhället och sig själv något alls.
Jag sitter här och vet att jag är “one of the lucky ones” som har det sociala skyddsnätet av en familj. Lyxen att ha familj. Lyxen att få hjälp. Lyxen att ta mig igenom en handläggningstid på mer än två år. Lyxen att ha en mamma som överklagar Försäkringskassans felaktiga beslut när jag själv ger upp. De som inte har det får inte se sitt hem. De får inte tillgång till hjälpmedel och anpassningar de behöver för sina mänskliga rättigheter och ett gott liv.
Så tack , lille hantverkargubbe, för att du poängterade ut min lyx i att ha dimmer på min anpassade belysning. Du pratade också gång på gång över huvudet på mig till min assistent som om jag inte fanns trots att både jag och assistenten varje gång påpekade att det var mig du skulle prata med. Du är hela samhället i ett miniformat, men du gjorde ett bra jobb med belysningen och jag tänker erbjuda företaget du jobbar för en föreläsning i bemötande och funktionsrättigheter. Den kommer kosta 32 000 kr, men jag bjuder på fika.
