Ibland tror jag att barn är konstruerade av vår allsmäktigeskapare (Vem hEn nu må vara.) för att lära oss andra att inte stressa. Man kan gråta, skrika, slå kullerbyttor eller bedja inför Ottilia men det får henne inte att skynda sig. Ju mer man ber henne snabba sig, ju långsammare går det. Att ta på sig en strumpa tar en kvart för varje mönster och tråd måste inspekteras och pillas på. Alla mandarinklyftor ska läggas omsorgsfullt på rad innan de äts upp i sloooooowmooootiooon. Till slut släpper hon allt hon har i händerna och börjar byta ut merparten av orden i sina meningar till “bajs”. “Maaaamma, när kommer bajsen och bajsar i bajsgranen?” Jag stirrar på henne och tänker att detta är den värsta psykiska krigföring jag någonsin stött på. Hon har allt övertag för hon behöver inte ta vägen någonstans. Inte ens FN skulle kunna rå på detta. Jag har redan mutat henne med pepparkakor, lekt lekar och vädjat till hennes tävlingsinstinkt. Inget funkar. Jag är förlorad!
Jag ska aldrig nånsin försova mig igen. Aldrig! Tack gode gud att jag är morgonpigg.
