I går började jag jobba igen och var väldigt peppad för det trots, trötthet och värk. Det var härligt att träffa kollegorna. Jag hade fortfarande känslorna precis under ytan och jag hann knappt sätta mig vid skrivbordet innan tårarna kom. Jag tänkte “skit samma!” Om jag inte är stentuff idag får det väl vara så. Jag kan vara lite liten och hopplös. Jag är här i alla fall. Det kändes bättre så fort jag lyckats hacka mig in på datorn och började kolla jobbmailen.
Jag trodde att det svåraste på jobbet skulle bli att ta sig fram, men det gick rätt bra. Jag var bara överdrivet försiktigt. Vad som istället var svårt var 1. allt ljus jag inte är van vid. 2. Mönstrade tröjor. Jag har inte haft några större problem med möster på tröjor förut. Nu var de en riktig pain in the ass. 3. Min dataskärm var så svår att se på och jag vet inte varför. Den sabbade min arbetsdag totalt och tvingade ner mig i viloläge med en värktablett.
Assistenten fick hämta mig något tidigare och väl hemma efter att jag sovit och ätit kom den där ilskan. Den som får hela jorden att vibrera omkring en. Jävla sjukdom! Hur vågar du ta det här ifrån mig? Jag älskar färg och mönster. Ditt as! Hur ska jag kunna jobba om jag inte klarar av att läsa på min skärm? Töntskärm! Och den där doktorn som förvägrar mig att använda ögonlapp, jävla honom! Hur ska jag kunna läsa när jag har ett suddigt synfält som stör det andra, som funkar rätt okej? BajsBajsBajs!
Nu har jag fått ur mig det i alla fall och idag mår jag så himla mycket bättre. Inte alls arg. Inte alls ledsen. Inte alls psykvrak. Alla de där sakerna, som verkade så omöjliga igår, känns totalt överkomliga idag. Etapp 4, here we go!!
