Jaha du, då sitter man här igen och sliter sitt hår efter ännu ett av Ottilias upptåg. Jag har haft en go vän på besök, Anne-Maj och hennes dotter Jenny. Anne-Maj har också dövblindhet så vi har tecknat taktilt för fullt. Jag hade visst lite dålig koll på min dotter och hon ville nog gärna vara lite delaktig så hon började leka frisör och fixa med mitt hår. Väldigt mysigt, men så känner jag hur jag är våt i nacken. Ottilia står och blåser med sin lilla hårfön i plast. Hon lekte med den på altanen igår så jag antog direkt att den legat ute i regnet. Den innehåller ett batteri så jag tog den ifrån henne. Men när våra gäster gått, då upptäckte jag den egentliga orsaken till min våta nacke. På soffans armstöd stod min och Svens laptoppar och på dem en liten plastskål fylld med vatten som ottilia doppat händerna i och sedan dragit genom mitt hår. Jo, datorerna var väldigt blöta.
*Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer! Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer! Inte läsa Lotta på bråkmakargatan mer!*
Nu är datorerna avtorkade och lufttorkade. Vätskan verkar ha hållit sig på utsidan ändå. Det är bara att prisa gud i höjden. Vända sig mot mecka och buga. Tack någon av indiens alla gudar. Någon måste ju haft koll på det här.
Det där rara lilla barnet alltså, jag borde skaffa en blå skrivbok och skriva ner hennes hyss. Ja jo, jag har ju en blå blogg men om jag ska skriva ner alla hennes hyss här, då blir det inte utrymme för så mycket annat. Hon är ett riktigt litet charmtroll.
Idag var vi och tittade på ett hus. Samtidigt som vi kom dit, kom ett annat par. Ottilia började snart prata oavbrutet med dem och följa efter. De pratade tillbaka och verkade tycka det var kul. Jag sa till Ottilia att lämna dem ifred och följa med oss men de var redan försvunna alla tre och gick runt. Vi såg till dem lite då och då medan vi kikade på huset och när vi kom tillbaka ut i hallen var Ottilia på väg att ta på sig stövlarna och följa med paret ut. Då sa jag stopp och sa till Ottilia att hon var tvungen att stanna inomhus. Senare i bilen hem fick jag veta att den där kvinnan som var där med sin man tydligen jobbar som kokerska på Ottilias dagis.
Men alltså, man vet aldrig med den där lilla tjejen. Hon kan ju verkligen hitta på vad som helst. Livet som småbarnsförälder är aldrig förutsägbart.
