I torsdags kom hon, hösten. När jag kom ut till bilen på morgonen var det kallt, ursligt och höst. Jag utbrast ett högt “Nääääe!” som en riktig närking. Jag vill gärna förtränga höstens intågande så länge det går. Klamra mig fast vid sommaren. Antalet dagar jag nu kan vistas utomhus utan att få ont är nu räknade, för jag är känslig för kylan. Sommaren är min bästa tid. Det suger att så mycket av den har gått till assistansstrul och ångest som följd av assistanstrul. Det är inte värt att deppa över nu, för nu är sommaren över och allt det där är äntligen löst. Jag känner att jag vill gå ut och ha roligt medan det går. Jag älskar uteserveringar och snart tas de bort. Jag vill skita i allt som är jobbigt.
För att göra övergången från sommar till höst lite trevligare gjorde jag något jag borde gjort för flera år sen: köpte en bra höstjacka. Jag försöker varje år men tycker alltid att alla höstjackor är fula eftersom jag inte vill ha nån höst. Lika så i år. Jag bad min assistent om ursäkt på förhand för att nu skulle vi bara titta på jackor och rata ALLA. Det är så himla skönt att tillåta sig att vara sån ibland. Efter en och en halv timme av aktivt ratande hittade jag ändå en schnajdig mockajacka i färgen aubergine. Nu kan det väl få bli lite höst om det nu absolut måste.
