Nu känns det att vi snart ska åka till Hua hin. Vi är helt uppe i de sista förberedelserna. Julhelgerna och den stundande CI-operationen stjäl en del uppmärksamhet från den, men emellanåt sätter vi oss i soffan, jag och sven, suckar drömskt och säger “Om en vecka är vi där!”
Det är nu bekanta frågar om jag börjat bli nervös än. Nej, jag är inte ett dugg nervös. Jag kanske slutligen blivit så där världsvan och sval som alla önskar att de vore när de reser. Jag kanske är redo att ansluta mig till Jetsetgänget som flyger till Hongkong enbart för gå på en sjyst fest. Njae, men jag har nog inte så mycket att vara nervös över. Beställer man det i förväg kan man få ganska bra assistans på flygplatsen och av flygpersonalen. Att åka till maxxiholliday känns också väldigt tryggt. Man visste ju inte riktigt vad det var man nappade på när man anmälde sig som testpilot av deras nyanpassade hus men det har visat sig vara ett gott val. De hjälper till med sånt ingen skulle förvänta av dem. Om det är något hjälpmedel man behöver har de försöker att ordna det, redskap för sjukgymnastik och färdtjänst. Det kommer finnas restarang, gym och thaimassaga på området men den absolut största mindblowing lyxen är väl ändå att taxibolaget de arbetar med kan erbjudan en bakåtvänd bilbarnstol. Jo, faktiskt! Har ni hört på maken? Vi borde skicka svenska färdtjänst på studieresa till Thailand.
En annan grej som jag att jag känner trygghet inför resan är att jag har assistent med. Förhoppningsvis behöver inte mina funktionshinder sabba svens resupplevelse och inte min heller för den delen.
Det känns bara jäkligt bra! Jäkligt trygg.
