Bildtolkning: Frida i shibari. Man ser Frida sittande bakifrån. Frida är bunden så armarna hamnar lodrätt uppåt med handflatorna mellan skulderbladen. Repen går som en sele runt ryggen. Frida är klädd i trosor och sitter på en matta. Man ser Fridas många tatueringar, bland annat Frida Kahlo. Hennes frisyr är rakad i venussymbolen som man ser i bakhuvudet.
Det har varit en minst sagt dramatisk och smärtsam höst, men också en höst full av kreativitet och ljuvlig kärlek. Min depression är fortfarande väldigt nutid. Tyvärr. Medicineringen gick helt åt helvete och triggade min neurologiska grundsjukdom. Det är skitfarligt. En progressiva sjukdomen kan triggas är allt från dålig livsstil, inflammationer, vaccinationer, hormoner till läkemedel. Då kan försämringar gå riktigt snabbt. Tar man bort “triggern” så kan också försämringarna försvinna eller så blir de permanenta. Jag hade först väldig otur. Jag förlorade funktion och känsel i händer och armar. Fick hemska smärtor. Det var oerhört traumatiskt. En dag kan jag kanske skriva om känslan av att förlora sina armar som rullstolsanvändare med dövblindhet. Men idag kan jag det inte. Jag blev riktigt dåligt behandlad av vården som kaka på moset också. Sen hade jag tur. När jag slutade med medicinen försvann försämringarna i armarna ganska snabbt. Vissa försämringar finns kvar, men exakt vad får jag veta först när jag fått bli undersökt av en neurolog. Det får jag vänta på. Jag har flyttats upp på prioriteringslistan, men inte så mycket mer. Jag borde nog åkt till akuten när allt hände men det gjorde jag inte.
Nu har jag fått recept på en ny medicin. Jag vågar inte ta den, men jag vill inte fortsätta med den här ångesten. Emellanåt känns det bättre, men sen boom är det som att jag faller ner igen. Nästa steg i medicineringen är att gå från SSRI som jag tagit i 9 år till SNRI som är betydligt starkare och har fler biverkningar. Vill inte, vill inte, vill inte! Men behöver hjälp. Behöver vård. Skulle helst velat att medicinen skrivits ut av en psykiatriker i samspråk med min neurolog, på ett sätt så jag kände mig trygg. Istället har det skrivits ut av en inhyrd vc-läkare som var arg för att jag var besvärlig och inte kunde läsa hans papper. Det känns inte så bra alls. Jag fortsätter min terapi och accepterar att det kommer ta tid innan något kommer kännas helt bra. Bara att inse det och acceptera det känns å andra sidan lite bra.
Fotograf:: RtheR
