Igår hade jag en ljusglimt i min just nu lite nedstämda vardag. Jag fick en film med en kullerbytta från en kompis. “Frida, this one is for you!” Så himla grymt. Jag blev så rörd så jag bölade. Jag kände mig lite mindre ensam på nåt vis. Sen fick jag två kullebyttefoton till på facebook. Det gjorde mig lika glad igen.
På kvällen samlades familjen ute i min mammas sommarstuga och grillade. Det var jätteskönt att bryta sin isolering. Att tänka på annat än ontontont. Jag fick hålla i ett par tvillingar som just blivit 7 veckor gamla. Underbart, säger jag bara.
Efter det har jag haft en tuff natt. Jag har vaknat flera gånger. Det har känts som nålar in i skelettet. Nu, morgonen efter, känns det likadant men inte lika intensivt. Jag bröt ihop framför min nya assistent i morse. Hon sa “Det är fantastiskt hur du kämpar på. Det märks att du har ont, men du klagar inte.” Då kom tårarna. Ja, fan! “Du göra ditt bästa hela, hela tiden.” Puh, det var så skönt att höra det. Det känns ständigt som att jag kämpar men att jag jämfört med andra bara är en liten lort. En lort som inte orkar nåt alls.
Vad ska jag orka idag då? Ridning och kalas står på agendan. Min sjukgymnast kommer till stallet idag och tittar hur det går för mig. Efter lite funderande har jag kommit fram till att ridningen är prio 1, även om jag inte orkar rida så mycket. Jag kanske inte orkar rida alls, men det kommer göra mig gott att träffa Jenka och komma ut till stallet.
Okej, nu ska jag titta på kullerbyttefilmen igen. “Frida, this is for you!”
