Nu blev det av till slut, provridningen. Jag har längtat och nu blev det av. Jag kom iväg. Iväg till hästen Jenka. Två gånger har det varit inplanerat men sedan avbokat. Först i april, då jag fick avboka det för att det helt enkelt var för kallt. Sen i torsdags, då jag fick avboka det för att jag var dyngförkyld och hade feber. Jag vaknade imorse och mådde inget vidare för att vara ärlig. Hängig och ont i armarna. Morgonen gick ändå väldigt smidigt med hjälp av våra två assistenter. På jobbet höll jag på att somna vid datorn. Kom hem och sov två underbara timmar på eftermiddan.
När bilen rullade mot stallet i Lillån regnade det ute. Jag var inte nervös inte alls, men kände mig lite pressad. Jag kände att jag hade många användbara ursäkter för att vända bilen och åka hem. En vän till mig sa för några veckor sen att jag inte borde borde välja att rida Jenka för att hon är så stor. Att jag borde försöka rida en mindre häst som är lättare för mig. Jag bestämde mig för att jag inte vet förrän jag har provat. Men de där orden har nog legat någonstans i bakhuvudet och gnagt. Där i bilen kände jag att det när man vill rida en speciell häst och fått tillåtelse till det är ganska bekvämt att gå och vänta på det och se fram emot det. Om man misslyckas så är det borta sen.
Jo, bredvid en stor fin häst är man liten, speciellt sittandes i en rullstol. Man vet inte hur hon ska reagera på elrullstolen, men det gick jättebra. Över all förväntan faktiskt. Hon var lydig och det var väldigt kul att rida. Jag kunde till och med leda henne in i stallet medan jag åkte rullstol. Styrde stolen med ena handen och höll grimskaftet i andra.
Fina fina Jenka, dig ska jag få leka med hela sommaren. Hela jäkla sommaren!
