Jag är inte mycket för nyårslöften, men jag är starkt för att stanna till. Att känna efter var en är, vad en gjort det senaste året och vart en är på väg. Vad en vill och vad en hoppas.
Jag kommer minnas 2016 som året då allt föll samman, men 2017 som året då livssplittret drogs till varandra igen och hittade nya sätt att passa ihop. Under 2017 fick jag spegla mig i helt nya människor och en helt ny miljö. Med facit i handen tog jag några väldigt bra beslut för ett år sen och skördar frukten nu. Ottilia mår så himla bra här och nu har hon sin pappa i närheten också.
2016 var året då livet och familjen gick i kras och jag flyttade ut. Alla mådde skit. 2017 Lappade jag ihop mig själv, skapade en trygg plats att resa mig på. Ett kostsamt och tufft år. Det tog tid att sälja huset. Det tog tid att börja om. 2018 hoppas jag blir ett år av skapande, rörelse och produktivitet.
Kan man få glömma det som smärtsamt var, utan att glömma läxan man lärde sig längs vägen?
Should auld acquaintance be forgot, And never brought to mind? Should auld acquaintance be forgot, And auld lang syne!
For auld lang syne, my dear, For auld lang syne. We’ll tak a cup o’ kindness yet, For auld lang syne.
Gott nytt!
