Mitt liv har gjort en stor, akrobatisk kullerbytta. Efter ett års letande har vi, jag och min man, gjort slag i saken och påbörjat värstingprojektet: bygga hus. Vi bor nu i en bostadsrätt som är ganska lagom för två föräldrar och ett barn. Vi trivs bra och inga problem med det, men så förra sommaren hade jag ett sko. En period då jag mådde sämre och behövde hjälp om natten vilket vände upp och ner på hela steken. I dagsläget har jag assistans från SoL alla nätter då Sven jobbar. Det är ungefär varannan natt. Då är Ottilias rum inte hennes helt plötsligt. Då är hennes rum assistentrum. Hon lider inte av det för hon somnar i sin säng och blir sen buren in till vårt sovrum innan jag går och lägger mig. Assistenterna bäddar sängen med egna lakan som de har i en byrålåda och på morgonen bäddar de tillbaka med Ottilias färgsprakande lakan igen. Det funkar, men det är ingen permanent lösning. Inte kan jag ha nattassistans när sven är ledig heller.
Så, vi har letat och letat och letat. Vi har tittat på enplansvillor i nästan hela Örebro, men det har alltid visat sig att det skulle krävas mycket ombyggnad för att passa en envis brud i rullstol med höga anspråk på bekvämlighet. Det skulle bli lika dyrt som att bygga nytt och… ja…inte lika roligt. Vi har haft kontakt med olika husleverantörer och utmanat dem i deras förmåga att anpassa planlösningar och utföranden efter våra behov. Ett företag har varit extra tålmodiga. Men, det går inte att bygga hus utan en tomt. Nu i veckan landade alla pusselbitar på plats. För sisådär ett par-tre veckor sen var vi och tittade på en tomt som kändes helt rätt. På landet, drygt tio minuter från stan. Vi tog två veckor på oss att bestämma att nu jäklar är vi redo. Bara vi har råd med huset i kombination med kostnaderna på tomten.
I onsdags kom husleverantören hem från sin semester och då hade vi ett möte inbokat. Tre och en halv timme tog det att skriva kontrakt. Då har vi egentligen bara bundit oss till att vi ska anlita dem och vilken utvändig form huset ska ha. Utforma en kalkyl som vi kan använda när vi går till banken och bara “show me da money!” Dealen var också att det hela bara skulle gälla om vi fick tomten och under detta lååååånga möte fick vi veta att det plötsligt dykt upp nya spekulanter på tomten. Vi hade tid bokad tid hos mäklarna dagen efter (i går) så vi blev rätt nervösa. Tänk om dessa spekulanter börjar buda och sabba för oss.
Igår klev vi in på mäklarens kontor och hjärtat skuttade som en hysterisk kanin i bröstet. “Yes, nu går vi i måååål.” Säljarna och Sven satt med allvarliga miner och jag fick träningsvärk av att försöka hålla mina mungipor under öronhöjd. Jag har inte mycket till pokerface, jag. Inte när det gäller glädje. När alla papper var underskrivna hann säljarna precis gå runt hörnet till korridoren innan jag gjorde en tre-sekunders-version av min vinnardans. (Den jag gör när jag krossat sven ordentligt i backamon och glädjen är total.) Mäklarens praktikant var kvar i rummet och hon såg väldigt förbryllad ut. Min assistent fann den dock väldigt charmig.
Ottilia var hos sin bästis och lekte så efteråt gick vi till bishop och firade en kort sväng. Jag var lika mycket på topp där och Sven släppte loss sin glädjeyra han med.
Om ett år har vi ett hus där jag inte behöver ramp för att komma in, kan röra mig i fritt och leva vad än resten av livet och OPA1 har att ge mig. Det ger en känsla av trygghet och kärlek till livet på annorlunda villkor.
