Ottilia har tappat sin första tand idag. Jag blev så stolt så det var larvigt. Föräldraglädjen var total. Hon pillade ut den själv på dagisvilan, tog med den hem i ett kuvert och visade mamma och pappa som skrek av glädje. Hon lade den förstås i ett glas med vatten sen och när hon somnat byttes tanden ut mot en guldtia som sig bör och sen hade vi världen konstigaste samtal.
Pappan: Du, vad ska vi göra med tanden? Mamman: Vad menar du? Släng den i komposten. Pappan: Ska vi inte spara… Mamman: Uääää fy, släng den! Pappan: Men, man brukar ju spara mjölktänder. Mamman: Nähä Pappan: Min mamma gjorde det. Mamman: Din mamma? På ett litet altare kanske? Pappan: Ja precis. NEJ. Assistenten: Mina föräldrar sparade våra tänder också. Mamman: Blä! Sparade de era avklippta naglar också? Pappan: Inte alls samma sak. Mamman: Nä okej, vill du spara tanden så gör det men inte i närheten av mina grejer. Typ bland dina manchesterknappar eller i strumplådan.
Jag kan inte fatta att folk sparar på gamla tänder!
