Advent kom och överraskade mig i år igen. Varje år är jag lika upptagen med att vägra adventspynta i förtid att jag blir totalt överrumplad när det väl är dags. Det är alltid en glad överraskning för jag gilla hela konceptet med jul även om det för min synskada är högst opraktiskt med lysande små saker överallt. Först blir jag sugen på att städa. Det ska ske ordentligt och metodiskt. Jag planerade det in i detalj men fick det omkullkastat av att min man blev ordentligt förkyld. Det fick ta lite längre tid men det blev ordentligt gjort ändå. Nu har vi städat hela stället från lamporna i taket till listerna utmed golvet, vi har tvättat alla gardiner. Sen fick några harmlösa lucior och adventsljusstakar komma upp. Adventsljusstakorna är för det mesta släkta, men de uppfyller ändå sitt syfte för vi har så himla fina gamla ljusstakar. Jag liksom småler när jag tittar på dem. Eftersom jag starkt känner på mig att även livlösa ting har känslor så tror jag att de är lite besvikna över att förbli släckta men ändå rätt glada över att slippa förrådet ett tag. Egentligen vet jag att mitt intryck deras känslor i detta läge totalt speglar mina egna känslor av advent. Det är härligt med advent men trist att bli bländad av allt pynt och få ont av kylan.
Städningen och pyntandet kom extremt lägligt för exakt samtidigt har det blivit okristligt kallt ute. Det gör mig väldigt orolig och nervös. Jag är lite överraskad över att jag inte fått svinont i helgen, men å andra sidan så har jag lyckats hålla mig varm hela helgen och bastade infrabastu i fredags. Jag har haft småont och haft en gnabbande liten ångest som har gjort att jag inte velat ligga still och känna efter. Att hålla mig upptagen med städning och annat har passat in bra. Städning inger en känsla av kontroll och det är precis vad jag behöver med tanke på att det inte är så mycket med vädret jag kan påverka. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag snart, förr eller senare kommer få väldigt ont. Rädslan för minugraderna kanske är värre än kylan självt. Vem vet. Idag har jag haft riktigt ont i alla fall. Det kan vara en följd av att jag varit aktiv i helgen. Så ironiskt att jag städar för att jag är rädd att få ont och som följd av det får just ont.
Jag skulle ha åkt och klippt mig idag, men Sven hade vår bil till jobbet. Min assistent berättade att det nu var -19 grader ute och frost på insidan av hennes bil. Jag kände inge så här inför att åka i den: Villintevillintevillinte! Jag hade möte med psykologen innan också här hemma så färdtjänst skulle inte hinnas med. Jag fick panik och ringde till salongen, vrålljög och sa att jag var magsjuk. Att ljuga ger mig dåligt samvete men jag orkar inte förklara varför jag ställde in. (Tomten ser dig!)
I eftermiddag ska jag på kalas och det försöker jag tappert se fram emot. Varm bil dit så det går nog bra. Det kan få bryta min löjliga ångestspiral och väderfixering. Jag har bett assistenten kolla upp om man kan koppla motorvärmare till hennes bil. Iså fall ska jag kosta på en extra kupévärmare på stört. Imorgon får det nog bli färdtjänst till jobbet även om man inte heller är garanterad varm bil från dem. Förra året minns jag att jag fick åka hem från jobbet i en smurfbuss med trasig dörr. Det blåste rakt in! Usch, men sådana tankar ska jag försöka slå bort just nu. Då stänger jag in mig själv hela vintern.
Ett, tu, tre, på det fjärde ska det ske!
