Nu är det dags. Ett nytt steg som känns gigantiskt men samtidigt löjligt smått. Det är första natten som jag och Ottilia ska ha nattassistans. Sven har åkt iväg för att jobba natt. Ottilia sover sött i vår säng så att assistenten kan sova i hennes rum. Det är inte så stort och konstigt egentligen bara när man tänker att det nu alltid kommer vara så här när Sven är borta om natten. Men blir inte allt konstigt och underligt om man bestämmer att det är något som ska gälla för e v i g t. Nu äter jag upp den här mackan. Då är den försvunnen för e v i g t. Forever!
Egentligen skulle vi redan haft två journätter med sjukdom har gjort att det inte behövdes. Nu blir det passande så här precis när det nya året precis har startat. Om ett år kommer jag se tillbaka och högt säga för mig själv “Jag kan inte fatta att jag inte ansökte om nattjour tidigare.” Precis som jag nu sitter och tänker tyst för mig själv (för assistenten sitter ju i rummet bredvid) “Jag kan inte fatta att jag bara har haft assistans i lite drygt ett år. Det känns som väldens självklaraste grej att ha!”
Kanske kommer jag inte ens märka att hon är här. Så är det ju ofta. Om jag tittar på TV eller så. Då sitter ju inte assistenten bredvid och glor. Nä, då grejar hon i köket eller läser en bok. En osynligt hjälte som bara dyker upp när jag trycker på en larmknapp.
Okej, här satt jag och skrev. Just då kommer Ottilia in rummet, gnuggar sig i ögonen och dyker ner i mitt knä. “Kan inte sova, mamma.” Hon ligger här en stund medan jag med ett pekfinger avslutar meningen på skärmen samtidigt som jag klappar hennes panna med den andra handen. Hon somnar snabbt om. Jag hinner börja tänka att det är skitsamma allt det här. Verkligen skitsamma hur det känns eller vad jag tycker om det just nu. Vi ska ha assistenten sovandes i ett rum bredvid för om något skulle hända. Om jag behöver hjälp att hjälpa Ottilia då finns hjälpen här. Det får kännas hur det vill för det viktiga är inte hur jag känner för det utan att jag håller mitt barn tryggt om natten.
God natt!