26 januari
Nu sitter jag här i tidig morgontimma och kliar mig om hakan igen. Förutom att jag funderar över vad det är för en lurig typ som gömt mina chips så ska jag nu använda min tid till att skriva lite. Sven gömmer alltid datorn, men inte för mig utan för städpersonalen, och den är inte lätt att få fram på egen hand må jag säga. Han är bra på det där. Han utnyttjar förstås att thailändska städtjejer är korta, men det är olyckligtvis jag också.
Idag är det fredag och söndag natt reser vi hem igen. Gud, så fort det har gått. Nu längtar varken jag eller Sven hem. Igår var Emma ledig så vi tog oss en utflykt till fiskepiren. Ottilia somnade i bilen så till att börja med satte vi oss på ett skitmysigt café som vid andra anblicken var ett kommunistcafé men fortfarande väldigt mysigt. Ägarinnan var om möjligt ännu mysigare. Hon fann förstås Ottilia bedårande och erbjöd henne att ligga i en säng som fanns där. När hennes man sen fick syn på barnet i soffan trodde han att det var en docka. Stället var inrett med gamla, antika möbler och prylar från Kina blandat med idoltavlor och statyer av Mao. När vi satt där pratade vi om Thailand hur bra vi trivts. Vi kommer verkligen sakna Hua hin och Garden Hills. Nu känns det verkligen att man snart ska åka och då vill jag instinktivt klamra mig fast vid solstolen och morra ”Jag skiter i att åka hem! Jag stannar för alltid, så det så!”
Jag kommer nog ändå åka hem till minusgraderna, men vi är väldigt hooked på att så fort vi kommer hem börja spara inför nästa års resa. Eftersom jag inte vill vara en jinx har jag inte skrivit hur bra jag mått här. (Alltid när man säger hur bra man mår får man skitont dan därpå.) Nu är det bara några dagar kvar så nu vågar jag nog. Jag ar inte haft i närheten så ont som jag hade innan jag åkte. Jag har dessutom inte alls haft samma problem av skakningarna, vilket är en stor skillnad. Kanske för att jag kan slappna av mer, att det inte konstant värker i händerna eller för att de blandar i ett magiskt pulver i maten här. Sven har också mått bra från sin laktosintolerans. Han kan till och med äta glass här, för den innehåller inte laktos.
Men det är en sak jag INTE är nöjd med. Vart i *beeeep* är mina chips?! Nu SKA jag hitta dem!
Ps. Chipsen stod där jag gömt dem för ottilia. Ibland tycker man ju att Gud åtminstånde kunde gett en en läcker kropp när han nu gjorde ens hjärna av frigolit. Inte så stjysst, Gud!