Oh no, jag har gjort det igen. Glömt fixa lucialinne. Det borde vara standard att det under första luckan på alla julkalendrar stod en påminnelse om detta. Varje år är det samma sak med Lucialinnet som med julpyntet: ett hysteriskt letande. Borde man inte ha en bestämd plats för den där vita lilla trasan? När jag var liten hade vi alltid luciakläderna i linneskåpet. En hel låda med lucia- och tomtegrejer får jag för mig. Hemma hos oss skulle det bli en ganska sorglig liten låda för vi har inte så mycket såna grejer. Jag är inte en sparare. Jag rensar och gör mig av med allt som inte används mer. När jag väl kommer att tänka på det så är det nog högst troligt att Ottilia växt ut sitt nattlinne och att jag skänkt bort det. Eller har jag bara fått för mig det? Vart har man sitt minne när man behöver honom. Jo, han kör tåg som vanligt.
Efter lite googlande kan jag konstatera att rusta, ica maxi och åhlens säljer vita nattlinnen. Plan B blir begagnade linnen på blocket. Jag borde kunna få tag på ett.
Jag riktigt längtar till imorgon. Jag har fått dövblindtolk som jag vet är skitduktigt. Förra årets Lucia var galet rolig, för Tilda och Ottilia latjade utan hämningar framför alla föräldrar. De började fäktas med glittret och busade järnet. Ottilias Luciakrona ramlade gång på gång ner över ansiktet och hon skrattade så hon kiknade. Alla barnen hade också lärt sig teckenspråk till en sång. Jag missade dock alltihop för att jag inte såg i den mörka lokalen. När jag går tillbaka och läser i bloggen förstår jag att jag dessutom var betydligt mer deprimerad än jag minns. Vilken skillnad det är. Vilket glatt år det är i år även om jag smärtan rider mig från och till som vanligt precis som kylan.
Ett lucialinne är trots allt rätt världsligt. Något man fixar och sen är det inget problem längre.
