Sitter och kikar på implantatet och ljudprocessorn jag valt. Det blir en cochlear. När jag utretts för CI har jag försökt hålla förväntningarna nere. Jag har inte velat riskera att bli besviken om ljudet inte blev som jag hoppats. Jag bestämde mig för att jag ville ha CI för att slippa bli döv och allt ljud jag fick behålla skulle vara en bonus även om det endast innebar miljöljud. Nu är ja ju redan döv på operationsörat så jag har verkligen inget att förlora. När väl operationen är över kan det bara bli bättre
Det har varit givande att jobba där jag jobbar under utredningen speciellt när första personen i Örebro opererades. Annars hade det nog känts väldigt tungt att behöva operationen. Man blev verkligen smittad av entusiasmen kring det lilla undret som det är att på konstgjord väg koppla förbi ett mänskligt sinne. Läs om när vi fick följa operationen via videollänk i min gamla blogg här.
Det är synd att de inte varit mer nytänkande med designen. Utöver att det är en sladd in i skallen iställt för in i örat så ser processorn ut som en helt vanlig (men stor) hörapparat. Jag hade nog föredragit något i stil med mottagaren jag brukar ha kring halsen. I framtiden kommer man förmodligen kunna ha en sladdfri processor så man faktiskt kan placera den på personen man pratar med. Man hör ju fasligt mycket bättre när micken inte måste sitta på örat. Det är ju så jag hör nu med mitt digitala slingasystem. Vad grymt det vore! Hur som helst man skaffar ju inte CI för att det är snyggt och de har tänkt betydligt mer estetiskt när de designat fjärrkontrollen. Den smälter in med Iphones och andra teknikprylar.
bild: cochlear