Att vara inte kunna gå ut och vara ute halva året är fruktansvärt jobbigt. Jag tänker inte försöka låtsas som något annat. Nu när jag varit sjukskriven en månad saknar jag verkligen miljöombytet som jobbet ger. Jag känner mig fängslad och frihetsberövad. Å andra sidan behövs det inte mycket för att man ska känna livsgnistan vakna till liv. Idag kände jag den när jag på vägen från ytterdörren till bilen tog tre djupa andetag av isande kall vinterluft. När jag från bilen till frisörsalongen hittade den perfekta kala fläcken att sladda till på. Trots yrseln som försämras av rörelse så var det värt det.
Inne på frisörsalongen får min assistent tolka frisören åt mig. Jag hör henne knappt alls. -Jag måste berätta en sak innan jag tar av hatten, säger jag. -Jaha, säger hon. -Du har en dotter. Hur gammal är hon nu igen? -Ett och ett halvt nu. -Okej. Har hon klippt sig själv nån gång? -Nej. Har din dotter klippt sig själv där hemma? Flinar hon. -Nej. Jag har klippt mig själv. Jag bad en av assistenterna trimma i nacken. När hon lyfter på hatten och betraktar trimmerspåret mitt i nackkalufsen. Hon skrattar! Jo tack, jag är snart 30 och borde veta bättre men det gör jag inte. Efter ett glas vin får jag sådana där snilleblixtar.
Jag får en überkort frisyr som jag känner mig väldihgt nöjd med. Efteråt får assistenten kila över till caféet bredvid och köpa en hallongrotta till mig. Den mumsar jag på nu för att fira min töntiga lilla livsgnista. Hurra!
