Jag är både lillasyster och storasyster. Mest är jag nog lillasyster för minstingen i vår familj är en sladdis som kom när vi andra redan hunnit inta puberteten. Hon var väldigt välkommen när hon kom till världen. Väldigt, väldigt välkommen.
Inte bara för att jag älskar henne och sånt skit, utan även för att hon fick överta minstingrollen i familjen. Jag har nämligen två storasyskon som är de jävligaste jävlar när det gäller att luras och busa. Jag, som har en godtrogen och svag natur, var självklart det ständiga offret. Deras påhitt var så lömska att jag förträngt dem och begravt dem botten av mitt psyke för att inte skämmas ihjäl. Min man är en typisk storebror och han tar varje chans han får att driva med mig. Jag slutar aldrig vara lillasyster som går på exakt vad som helst. I kombination med en viss assistent faller man direkt in i de rollerna. Typ som igår när jag var i hög färd med att försöka få Ottilia att ta sin omega3.
”Det är små harskitar det där.” Lurar han det lilla barnet bara för att… ja, varför?
”Det är det inte alls säger jag” Och sniffar på burken. ”Det luktar inte harskitar”
”Och hur vet du det?” inflikar assistenten som tycker hon är rolig. ”Har du luktat på harbajs?”
Ottilia ser förfärad ut. Jag ser irriterad ut. Sven ser situationen och utnyttjar den.
”Ja, hon HAR luktat på harbajs.” säger han övertygande.
Jag blir störttyst och måste förfärat tänka efter när jag stuckit ner näsan bland harkluttar. När? Hur vet han? Sen skrattar de åt mig, de jävlarna. I några sekunder fick de mig att tro att jag avslöjats som nån sorts skamlig harbajs-lukterska.
Sånt typiskt storasyskonbeteende!
Fast å andra sidan så är jag så himla oskyldig själv. Jag jävlas ganska mycket med mina assistenter. Det kan inte hjälpas när de överkoncentrerade sitter och klipper ens tånaglar tjoa till så de flyger upp en halvmeter. Det är bara jätteskoj.
