Fredag kväll. Ottilia är på fritidsgården på din skola för sista gången den här terminen. När jag lämnat henne åker jag till vår gamla granne och hälsar på. Vi dricker kaffe i solen och pratar om ditten och datten. Allt är så exakt likadant i grannskapet som det varit tidigare. Det är som att kliva in i en tavla. Från hennes altan ser jag vårt hus som fortfarande inte blivit sålt fast det är så jäkla fint. Det ligger där inbäddat i grönska och ser smärtsamt fint ut. Mitt ex klipper gräset med min pappas gräsklippare. Ljudet är så himla bekant. Det är som om inget hade hänt. Som om jag inte vänt upp och ner på allt i mitt lilla universum. Som om jag kunde ta en sväng över gräset, öppna upp dörren och hitta att vi fortfarande var en familj. Som att Sven inte alls varit alkis, som om vårt förhållande varit trevligt och som om vi faktiskt hade den där samhörigheten som vi inbillade oss själva. Helt galet. Så underligt att se det se så fint ut och inte längta tillbaka. Inte vilja ha det. Inte ens om det varit trevligt. När förändrades jag? När började jag vilja ha ut nåt helt annat av livet? Konstigt. Twilight zone!
top of page
NYTT I BLOGG & KRÖNIKOR


26 okt. 2024
HJÄRNAN OCH MAH JONG
När jag väljer spel blir det vanligtvis de som är lätta att se. Mah jong blev däremot ett undantag, vilket var svårt att se trots att jag...


17 okt. 2024
VARFÖR SKA DEN HÄR HEMSIDAN FINNAS?
Gör hemsidan någon nytta och vilka effekter får det? Måste allt ständigt handla om mig och mina funktionsnedsättningar? ST: Två händer...
bottom of page