I helgen var jag på höstmöte med FSDB (Förbundet Sveriges DövBlinda.) Otroligt spännande! För att orka hela helgen var jag smart och tog rullstolen istället för rullatorn eller el-mopeden. Jag tog mig tid att vila och sova mellan varven och det funkade riktigt bra. Jag känner verkligen hur sjukt vuxen jag är dessa dagar. Jag är en Skalman med mat-och-sov-klocka.
Jag hade Tess som dövblindtolk och Matilda som ledsagare. På föreläsningarna hade jag dessutom skrivtolkar. LYX! Det här är min variant av att åka på självunnad spahelg kanske. Det var kalasbra att ha dövblindtolk med sig så man hela tiden varseblev vad som hände omkring en. Vilka som satt vid middagsbordet, hjälp att teckna, vad som låg på frukostbuffén, vem som kom gående emot mig, förtydligade när jag inte hörde vad en person sa… Så kanonbra! Jag ville ju teckna mycket själv också och det har jag gjort när ljuset varit hyfsat. Gud så mycket man lär sig! Både sånt jag kunnat innan, men glömt, och nytt. Det har varit så himla praktiskt att när helst man inte kunnat ett tecken kunnat bokstavera det till personen som visat hur det tecknas eller vänt sig till Tess och frågat.
Med Matilda, min lillasyster, som ledsagare har det också gått kanonbra. Oj, vad hon har kämpat med rullstolen på tåg, på stan, på restaurang, i smala passager till toaletter, över trottoarkanter, på pendeltåg osv. osv. Som tur är så kan jag ju resa mig där det behövs. Hon har inte behövt lyfta mig ombord på tåget liksom.
När FSDB samlas är det alltid väldigt trevligt. Det är mycket folk och ännu fler tolkar (eller de kanske också tillhör folksläktet, ingen vet riktigt, men här räknas de nog som änglar eller kanske välsnidade redskap.) Samlingarna kommer aldrig igång för än en kvart efter avsatt tid. Längst fram står ordföranden och vädjar till alla att sluta prata med varandra och sätta sig. Till slut gör alla det. Det var inte annorlunda den här gången.
Schemat har varit fullspäckat men väldigt bra. Mycket folk också, över 80 pers plus alla tolkar. Claes Möller (även kallad chef, doktor och föreläsare) föreläste hela förmiddan på lördagen. Som vanligt vid såna här samlingar blev vi ombedda att inte ställa detaljerade frågor om våra enskilda diagnoser, men som vanligt gjorde de flesta det ändå. Suck! Men Claes bemötte det ganska proffsigt. Han är en suverän talare. Även om jag hört en hel del av det han talade om var det ändå en superintressant föreläsning. Vi fick veta att människan har oroande mycket gemensamt med en gurka och att musen är vår bästa vän. Den sista timmen fick jag dock gå ifrån för jag orkade inte mer. Jag var tvungen att sova. Den timmen var avsatt för frågor så det var inte hela världen. Åkte upp till rummet och hann halvsova någon timme innan det blev lunch.
På lördagseftermiddan var det Ögonläkaren och professorn Sten Andreasson som talade. Inte riktigt lika mycket entertainer som Claes men han hade en hel del spännande att berätta om genterapi och andra SciFi-liknande projekt. Diskussioner kring att byta ut ögat mot en kamera kom bland annat upp men det ligger långt bort i framtiden.
Vi gjorde förövrigt en stor upptäckt, Hotellet hade glassmaskin och popcornmaskin. Det var bara att käka på. Matildas huvuduppgift den här helgen har alltså varit att springa och hämta popcorn till storasyster. När hon inte varit och hämtat kaffe, det vill säga.
Hotellet var väldigt trevlig. Jag och Matilda delade på ett handikappsanpassat rum så det var stort och fint. Nere i lobbyn fanns det massor av platser att hänga på. Olika designfåtöljer som var supersköna, bar och så förstås popcornmaskinen. Yam yam! Där höll vi till om kvällarna och umgicks. Träffade både gamla vänner och nya.
Lite annat än höstmöte hann jag och Matilda med också. Det började på fredagskvällen men vi åkte upp redan på förmiddan, låste in väskorna på stationen och tog en tur på stan. Shoppade och käkade lunch. På söndan hade vi också gott om tid så vi hann vila och sen fika med Annika (my BFF) på stan.
Helgen slutade med lite drama då Matilda precis innan avstigning insåg att hon glömt sin systemkamera hängande på min rullstol när vi klev på och att den nu var borta. I panik sprang hon och letade när vi klivit av i Örebro. Riktigt olyckligt men när vi kom hem ringde sven direkt till tågvärden som hittade den. Pjuh!! Ibland kan man ha tur också.
