Igår var jag på en föreläsning av Saga Becker. Jag förväntade mig en saklig föreläsning om problematiken kring transexuellas självmordsstatistik och psykisk ohälsa. Istället fick jag lugn och sansad berättelse om hennes liv. Hon stod framåtlutad över ett ståbord med vattenglas och tillbringare som arrangören ställt fram. Klädd i svarta jeanse, luvtröja och breda armband i (fejk)skinn om handlederna. Jag tänkte direkt att hon berättade allt på ett sätt son om hon pratade med en äldre släkting. Inte snabbt och komplicerat. Mer kunde jag inte sätta fingret på det det tills det slog mig hur censurerad hon var. Jag kunde plötsligt se tusen minnen flyga genom hennes huvud samtidigt som hon berättade en minimal bråkdel av allt hon varit med om. Jag kunde se mig själv i just det. Att jag när jag skriver eller står på scenen och släpper fram valde delar som jag aktivt bestämt mig för att berätta samtidigt ser tusen andra minnen ger mig feta örfilar som jag inte nämner. Framför allt har det under större delar av mitt liv omedvetet varit en teknik att berätta vissa saker som gör att min omgivning uppfattar mig som oerhört öppen för att kunna gömma och skydda andra saker i mitt liv som jag inte ens själv vill eller kan se att de existerar.
Det är en konst att som Saga gjorde berätta om sitt liv och sin situation utan att lämna ut sina exakta uppleverser och detaljer. Själv har jag den tekniken som berättare att jag dyker ner i få specifika händelse och beskriver just dem väldig naket, avslöjat och ingående för att hugga tag i lyssnaren. Jag väljer händelser som främst avslöjar mig istället för andra. (Lärt mig av misstag.) Jag föreläser om indipendent living och livet i behov av personlig assistans.
Saga står framför omkring hundra pers och pratar om helt andra ämnen. Ämnen som om de beskrivs i detalj kan leda till att de upprepas av andra: självskadebeteenden. Hon berätta en berättelse som med många triggers, men censurerar triggersarna. Säkert är det också ett sätt att skydda sig från sitt eget utlämnande.
Något av det starkaste i Saga Beckers föreläsning var när hon berättat om hur hon växt upp och låtsats vara homosexuell tonårspojke när hon egentligen var en transexuell flicka. Tagit beslutet att komma ut och ansökt om transutredning, väntat på transutredning, genomgått transutredning och till slut fått diagnos och erbjudande att genomgå könskoprrigering i form av hormonbehandling och 16 plastikoperationer. Då bestämmer hon sig för att samhället inte får bestämma mer. Utredningen har varit en mardröm där hon på nytt kännt sig tvungen att spela en roll. Hon är ju redan kvinna oavsett hur hennes kropp ser ut. Hon avstår från både hormoner och operationer. Självacceptans. Amen!
Bildtolkning: foto på Saga och Frida. Skitsnygga och luriga. Matchande septumringar. Det är allt ni behöver veta.
