Jag är väldigt shoppingsugen i just detta nu. Jag är inte ett dugg sugen på mellandagsrea dock. Att ta sig runt i butiker när det är folktomt är jobbigt nog med rullstol. Butikerna välkomnar endast gående människor med sin möblering. Att komma fram där när det är rea är ganska otänkbart. Istället har jag via en lömsk liten facebookannons ramlat in på zolando.se och råkat snubblat över de mest spektakulära coctailkläningarna jag någonsin. Jag tappar andan och undrar om mitt liv inte skulle vara totalt fullkomligt med den fulländade coctailklänningen. Hur mycket coolare är inte en tjej i en rullstol om hon har en riktigt assnygg coctailblåsa. Även om den hänger hemma i garderoben så ökar den livskvaliten med ett par meter.
Hm nä, när jag tänker närmare på det är det nog egentligen en snabb lyckofix jag är ute efter. En känsla av att känna sig nöjd och självsäker. Det är lätt att missta sig. Tro att man kommer känna sig nöjd med rätt grej och tommare plånbok. Inte för att jag jag känner mig särskilt missnöjd eller olycklig nu. Det känns bara som att jag behöver något. Känner ni igen den diffusa känslan? Jag sätter hela min månadslön på att min psykolog om jag frågar henne kommer säga att det är en form av ångest och oro. När klänningen väl dök upp på posten skulle det vara något fel på den. Den skulle inte duga för jag skulle inte vara lika snygg i den som skyltdockan på bilden. Mitt småbristande självförtroende över att dras med en rullstol hjälps nog inte av lite lite tyg. Shoppa får jag göra en annan dag när jag inte haft fyra dagars uppehåll från citalopram. Nu ska jag hålla mig till något som bara får mig att må bra idag. Min dotter. Ångsten försöker jag skjuta bort. Ut snön med dig!
