För ett tag sedan, när jag satt och pillade med mina assistenters semesteransökningar, så överrumplades jag starkt av två känslor:
1. När ska jag nånsin få semester? Jag behöven någon gång få semester från allt som följer med att ha en kronisk, progressiv sjukdom, ett omfattande assistansbehov, mitt arbetsledarskap och alla processser. När ska jag nånsin få en paus?
2. Pandemin öppnas upp, men även om jag hemskt gärna vill resa så känner bara stress när jag funderar på eventuella resor. Resor innebär mer av allt det där jag egentligen känner att jag skulle behöva ha semester ifrån.
What a damn pickle! Jag bestämde mig för att lägga arbetet åt sidan prioritera frågan. Jag kom till slut fram till en lösning som inte innebär att jag behöver resa och få massa extra administration och logistik:
A. Jag ska tömma en vecka i kalendern från allt som inte är akut nödvändigt.
B. Jag ska göra något som inte kräver resor, tillgänglighetsprepping eller högre kompetenskrav på assistenterna. Jag ska stanna hemma under min semestervecka.
C. Jag ska inte “vila.” Ständig återhämtning ingår i mina dagliga rutiner och är sjukt tråkigt att göra hemma, men jag vet vad jag vill göra.
D. Jag vill skriva på mitt skönlitterära projekt. Jo, jag har ett som legat i byrålådan för mycket och för länge, även om det plockas fram emellanåt.
E. Jag ska ta den där semestern nu, inte i sommar.
Jag bestämde det här för ett tag sedan, och nästa vecka är det dags, utan krav på resultat eller måsten: min skrivarsemester!
Om jag mår bra av det kommer det få bli en återkommande grej.
