Då är det den 3 december. Då hålls en nationell manifestation för personlig assistans i 21 orter i Sverige. Här i Örebro har jag varit med och anordnat en. Min mamma sitter också med i organiseringsgruppen. Det har varit en fin grej att göra ihop. Min pappa har också hjälpt till på ett hörn. Vilka fina föräldrar man har!
Det är nervös för jag har fått förtroendet att hålla brandtalet och det känns som en så viktig sak att få göra. Jag är gruvligt nervös, men på ett himla bra sätt. Spännande rädd! Jag är inte rädd för att säga fel eller göra bort mig. Jag är rädd för att min ataxi ska få min hals att krampa. Att jag ska få spasmer eller spastiskt anfall så jag inte kan hålla talet. Det tillhör mitt liv och skulle det hända så får väl det vara ett slags vittnesmål i sig, för vad som sker då är ju att en assistent eller anhörig får rycka in och läsa upp min jävla tal. Talet finns ju nedskrivet. Det försvinner inte någonstans. Det kommer höras eller ses oavsett! Det gör mig mindre nervös. Talet är liksom viktigare än jag. Det är viktigare än min dumma jävla sjukdom. Precis som den personliga assistansen. Den är så mycket viktigare!
Därför är det viktigt att ni masar er ner på stan imorgon och deltar i manifestationen som är närmast er. Har ni tur så är det Örebro! 12.30 på våghustorget startar vi.
