Jag har aldrig provat på att nätdejta. Jag träffade min man när jag var 18 så det hanns aldrig med, kan man väl säga. Men nu, när jag för andra gången på ett par månader står med en hastigt reducerad personalstyrka vad det gäller min assistans känns det som om jag blivit singel och gett mig ut i dejting-svängen.
Jag är inte mycket för traditionella anställningsintervjuer på assistansbolagets kontor. Representanten från företaget som påbörjar det hela genom att hålla en mindre föreläsning om företagets uppbyggnad. Nä, jag har haft assistans i snart tre år och under den tiden sakta men säkert gått över till att hålla arbetsintervjuerna hemma. Bjuda på lite kaffe och prata.
Oftast har tjejerna som kommer på anställningsintervjun skickat in arbetsansökan så jag vet ju att de är kvalificerade för jobbet redan innan. Så här i lite desperata tider sker rekryteringen lite hafsigare än så. Då kanske nån inom företaget eller en bekant tipsat mig om att “den här tjejen söker jobb.” Då vet jag bara att nu kommer det en tjej. Hon har körkort. Hon har lite erfarenhet. Hon vill jobba.
Så väntar man…. Det ringer på dörren. Kom in. Vi sätter oss vid bordet. Dricker du kaffe? Inte, men du vet hur man använder en kaffebryggare? Svara rätt nu, för det här är viktigt. Haha, nä, jag skämtade bara. Sen berättar hon lite om sig. Jag lyssnar och ställer följdfrågor. Sen vänder vi på steken och pratar om mig och arbetsplatsen. Efter det har vi förhoppningsvis hittat några gemensamma nämnare att prata vidare om. Personkemi. Whatever.
Jag må vara lite desperat i mitt sökande just nu. Jag har sänkt mina krav vad det gäller teckenspråkskunskaper och erfarenhet av dövblindhet. Ja, jag har sänkt dem till nollnivå just nu. Istället håller jag obönhörligt fast vid kravet att den potentiella assistenten ska 1. Ha körkort. 2. Har arbetat som assistent tidigare och förstå arbetet. Utöver det (och en check i brottsregistret) vill jag bara att det ska kännas som en människa jag gillar och trivs med samt att hon känns trygg i sig själv. “Trygg i sig själv” låter ju lite corny men det är faktiskt skitviktigt. Det är väldigt obehagligt för mig som brukare om jag känner att min assistent nervös av sig och ständigt är rädd att göra fel. Man måste får göra fel och lära sig av det.
Sen, när man efter några dejter hittar personen som känns helt rätt liksom. Då är det inte klart för det. Hon ska ju välja mig också. Hon ska ju också känna att vår personkemi är rätt och att det här är ett jobb hon vill ha.
Inte lätt att dejta alltså. Man känner sig lätt desperat och pinsam. En eloge till de som vågar söka kärleken på det viset. Ni är modiga. Jag är glad att jag är lyckligt gift och bara dejtar assistenter.
