Imorgon reser vi till Vietnam. Vi rullar hemifrån kl 098, flyget avgår 15.00 med mellanlandning i Dubai och landar i Ho Chi Minh 15 timmar senare. Därifrån ska vi resa med buss i 4,5 timmar till kuststaden Phan Thiet. För två dagar sen fick jag kraftig yrsel. Så där så jag inte ens kunde sitta upp utan att kräkas.Det var hemskt, men redan igår mådde jag bättre. Fortfarande ganska kraftig yrsel men betydligt bättre. Jag kunde sitta utan att falla omkull. Att ge sig ut på resan till Phan Thiet med sån här yrsel gör mig lätt skräckslagen. Hur ska jag hålla reda på allt när “allt” snurrar såhär?
Okej, att resa med multipla funktionsnedsättningar, familj, assistans och en neurologisk sjukdom kräver att man har kontroll över väldigt mycket så idag är mitt kontrollbehov enormt. Imorgon kommer jag slappna av bättre. Bara jag ser till att allt blir rätt idag. Att alla hjälpmedel är med. Alla papper, alla mediciner och alla laddare. Alla jävla laddare. Herre Gud!
Min man är trött på mig. Min dotter är trött på mig. Till och med min katt är trött på mig. Jag överöser henne med kärlek för vi kommer ju inte att ses på två veckor och hon är så himla trött på att bli kliad och kramad nu. Jag kan inte fatta att jag är en sån kvinna som kommer sakna min katt när jag reser bort. Det var inte ens jag som ville ha katt från början. Det var Sven och Ottilia. Nu är jag tydligen en kattkvinna. Eller så är jag en nervös kvinna som riktar sin resfeber mot sitt husdjur. Igår kallade jag hennes min bebis. Katten alltså. Helt otroligt. Snart kommer jag börja klä den lilla stackaren i kattklädet och skaffa ett sånt där gigantiskt klösträd i plysch som tar över vardagsrummet. Mitt snygga vardagsrum.
Okej, fokus. Jag gör många självdestruktiva tankevurpor just idag. Det hör till reseupplevelsen skulle man kunna tänka. Totalskräck idag så slappnar jag av imorgon. Sven vet om det. Jag vet om det. Och nu vet katten också om det.
