Idag är en tuff dag. Man skulle kunna tro att jag hade för roligt igår så att det straffar sig idag. Herren ger och herren tar. Nä, sånt tror jag inte på. I så fall skulle vi inte kunna vara kompisar, han och jag. Då skulle jag gå runt och vara riktigt arg.
Gårdagens utflykt till Finnspång var väldigt trevlig och jag ska berätta om den senare när jag är piggare. Just nu är jag bara jävligt ledsen och har jävligt ont. Det får vara en sån dag. Jag har samlat på mig mycket den här veckan som jag inte alls vill behöva tänka på. CI-funderingar, nya hjälpmedelsfunderingar, färdtjänstfunderingar, assistansfunderingar och så har vi nyhetsrubrikerna som krossar en sista lilla glädjegnista. Alla tråkigheter känns idag som en personlig attack mot just mig. Jag vet nyktert att det inte är så, men känslan ligger ändå och gror vidare om man inte låter sig själv bli rädd, ilsken och ledsen över det ibland.
Sven tog hem en expressentidning för att visa mig. Löpsedelsnyheten var den där mannen som lurat till sig massor av miljoner från FSK genom att lura till sig assistansersättning trots att han troligen varit frisk. Rikitigt svinigt. Jag borde säga ” Han är ett as som försämrar situationen för såna som mig som faktiskt behöver hjälp!”
Men istället bröt jag ihop lite för mig själv igår kväll. “Han kanske trodde han var sjuk, det kanske jag också tror fast jag egentligen är frisk. Jag kanske bara behöver tycka lite mindre syn om mig själv och bita ihop lite mer. Kämpa lite mer liksom.”
Jag hör ju själv hur knäppt det låter. Den där snubben är en bedragare. Polisen har bilder på hur han står och arbetar med tunga maskiner när han renoverar sitt hus på gotland som vi andra betalat för. Jag å andra sidan har en fastställd diagnos så säker att inte ens jag själv kan förneka den, även om jag ständigt tycks försöka göra det. Men skit också, idag kastar den lilla rösten inifrån alla sorters beskyllningar över sin ägare. “Varför är du så speciell? Varför skuille du få den här hjälpen? Skulle du vara mer värd assistans än de som inta beviljas hjälp? Du har klarat dig tidigare, varför ska du absolut ha det här nu? Kommer du inte vakna upp senare och inse att du nog klarat dig med de hjänlpmedel du har och istället blivit lat av att inte drivit på dig själv? Du kommer hata att ha en assistent omkring dig jämt och ständigt!”
Öhblöhflöh, seriöst. Jag får lust att ringa FSK och säga “Vi skiter i det! Jag bara skämtade. Jag löser det här på nåt annat vis. Hemtjänsten kan klippa mina tånaglar och allt annat. Min mamma kan ta med mig till sjukgymnastiken. Min man skär min mat när det behövs. Min dotter hjälper mig att hitta hörapparaten på nattduksbordet när jag vaknat. Ni skulle inte lyssnat på mig när jag sa att jag måste ha hjälp och inte klarar mig utan den!” Hm, tur att det är söndag. Ingen svarar där borta nu även om jag ringer via tolk. Nu slår jag bort de här tankarna.
Jag delar med mig av det här för att ge er chansen att förstå att den tuffa pressen som försäkringskassan utsätter sina assistansansökare för, förmodligen sållar bort fler behövande brukare än fuskare. Att det är orättvist att de som inte har starkt stöd och rätt hjälp ständigt faller bort, medan fuskarna förmodligen inte drabbas av en gnutta dåligt samvete. De mår nog inte dåligt att handläggarens intima, obehagliga, misstänksamma frågor. De spelar ju bara teater ändå.
Jag får väldigt dåligt samvete av vetskapen att jag kanske får assistansersättning när jag vet att det finns de med värre funktionsnedsättningar vars ansökan får avslag gång på gång på gång. Men det borde jag inte ha, I know so. Deras ansökningar avslås inte för att de inte behöver assistansen utan för att systemet är dåligt. Det beror förmodligen på att någonting saknas i deras ansökan eller i handläggarens bedömning. Detsamma gäller om min ansökan får avslag.
