Jag har under det senaste ett och ett halvt året sökt vård för att min psykofarmaka inte hjälpte och att jag behövde mer omfattande psykiatrisk vård. Jag har dock bara kastats runt mellan läkare och mottagningar. Till slut så kände jag även där att, det här tar död på mig. Att hela tiden behöva intyga vården om att jag är tillräckligt deprimerad tillräckligt sjuk, akut sjuk, för att få hjälp.
Om jag alls visar att jag mår bättre förlorar jag vården jag behöver och då kan jag heller aldrig bli frisk. Det är samma moment 22 som många upplever kring LSS-insatser. Något som jag också har mött väldigt mycket under de senaste 10 åren är att min depression inte är psykisk ohälsa just för att jag har en progressiv sjukdom, att mina tankar och känslor anses vara befogade på grund utav min sjukdom. Jag fått starkare och starkare mediciner. Just nu går jag på en medicin som heter Venlafaxin. Den är väldigt beroendeframkallande men har funkat bra. Eller, den hade funkat bra om den kompletterats med en terapeutisk behandling.
KBT-behandling som inte blir av
Jag beviljades till slut en KBT-behandling på Psykiatriska mottagningen för döva och hörselskadade. Den stoppades ständigt upp av psykologens frånvaro, att tolkcentralen nekade mig tolk, min egen misstro på vården och teknik som inte funkade. I december skulle min psykolog sluta arbeta inom dövpsykiatrin och i samband med detta så beslutade man att inte tilldela mig en ny terapeut trots att jag var mitt inne i en KBT behandling. Då bestämde jag mig för att inte försöka mer, jag var helt förstörd. Jag kände bara att jag var färdig med allt som hade med Region Örebro att göra.
Men så fick jag tips om något som heter psykologmottagningen på Örebro universitet. Här får psykologstudenter träna på frivilliga och ge dem behandling. Det finns olika program, till exempel KBT som program så det är inte enbart att man går och pratar med någon.
Man har ett program som man går efter och för att må bättre så att säga. Det finns i olika former av program och jag har anmält mig till och ställt mig i kö. Jag känner att det här liksom är min sista chans. Jag får ingen hjälp av vården. Jag är aktivist för mänskliga rättigheter framförallt funktionsrätt och Funktionsrättskonventionen. Jag har på senaste tiden läst en hel del om ett fall som gällde diskriminering av personer med behov av teckenspråkstolk i olika former.
Detta har gjort att jag även läst väldigt många andra liknande fall. Det är väldigt tungt att se hur systematiskt personer med funktionshinder får diskrimineras öppet. Jag deltog i ett seminarium samt kommenterade en rapport som gjorts i samband med det här.
Det funkar, det funkar inte.
Samtidigt fick jag veta att jag hade blivit kontaktad av psykologmottagningen och det hade bekräftats att vi skulle ha en kontakt. Vi skulle höras via zoom. Men så berättade jag att jag behövde skrivtolk och då vände det helt. Jag blev meddelad att dom generellt inte tar sig an tolkanvändare.
Jag kommer med väldigt många förslag på hur det här inte behövde bli ett problem, jag har ett fungerande språk, jag har hjälpmedel, jag är van att använda tolk och det blir sällan ett problem men det spelade ingen roll. Det spelade ingen roll. Jag är förbannad på mig själv att jag ens uttryckte mig så.
För dem är inte tolktjänst en tillgång för en patient. Det är ett sätt att kunna avfärda en patient. Det blir även en extra kostnad. Det var när jag läste det beskedet som jag gav upp, detta var verkligen viktigt och jag kände att jag inte hade något att hålla mig kvar vid. I dagsläget kan jag och vill inte återberätta den kvällen, men det var inget som uppkom just enbart av det beskedet, det var något som hade krävts lång planering och vården har vetat om det här väldigt länge.
När det inte längre gick
Jag fick akutvård och blev inlagd. Jag fick existera på en vårdavdelning, där jag blev fråntagen mina tillhörigheter. Jag fick ha Ipaden men jag fick inte ha sladd att ladda den med, faktiskt fick jag inte ens ha sladdar till mina hjälpmedel. Efter två dagar bedömde en läkare mig som vettig nog att komma hem, jag borde nog stannat längre. Men jag ville hem. Ville till mitt barn.
Jag tror att i samband med att jag var inlagd gjordes en orosanmälan till socialtjänsten. Det är ju bra faktiskt. Det innebär ju att en del av välfärden faktiskt fungerar som den ska. Det väcker förstås ny oro också. Vad är det de ska bedöma? Jag vill mitt barns bästa, men tänk om min närvaro inte är det bästa för mitt barn.
Återigen så har vården jag blev lovad inte kommit igång. Enligt deras egna riktlinjer skulle jag blivit kontaktad och erbjuden samtal inom två dygn efter att jag skrivits ut. Det har gått två veckor.
