Jag drömmer mycket nu. Mina drömmar har förändrats sedan jag höjde dosen på ångestdämpande SSRI. I vaket tillstånd är hela skiten en berg- och dalbana, samtidigt som jag känner en ovanlig tilltro att jag faktiskt skulle kunna klara saker här i livet. Att allt inte styrs av sjukdomen. Mina drömmar har blivit vilda, otydliga och totalt förvirrade. Tills inatt. När jag vaknade var jag fortfarande kvar i den och kämpade för mitt liv. När jag kommit ur sängen satt jag stirrig i rullstolen och mindes fortfarande allt tydligt. Men snart fanns bara slutet av drömmen kvar i min minnesbank.
Jag hade varit på nån restaurang med nån. Hon hade dykt upp från ingenstans, tittat rakt på mig och när hon rörde vid mig kände jag en hemsk smärta i hela kroppen. Som om hon gav mig elstötar, brände mig eller sköt blixtar. Smärtan gjorde att jag inte kunde se vad com hände. Hon var så liten. Inte mer än fyra år kanske.Blond. Men hon var rakryggad och hade en tom blick och sa ingenting. Visade inga känslor, gav inga uttryck. Sträckte bara fram händerna. Jag vet inte ens om hon själv visste att hon skadade mig. Jag reste mig och backade undan från henne. Personen jag var där med hade försvunnit ut i drömmens periferi. Jag backade och flickan följde efter. Plötsligt var vi inne på damtoaletten. En rad av bås med dörrar och på andra väggen flera handfat.Där står polischefen från “The Killing” (Netflixserie från Australien). Flickan kan inte göra dig illa om du tar i henne först sa han till mig och himlade med ögonen samtidigt som han samlade ihop journalmappar som låg i handfaten. Jag tog nu tag i flickans underarmar när hon närmade sig och när hennes fingertoppar nådde min bröstkorg kände jag inte längre nån smärta. Flickan var fortfarande oberörd. Hon fortsatte att röra mig. Jag vaknar.
Drömmen stannar kvar hos mig efter att jag vaknat. Jag är lite halvt kvar i drömmen hela förmiddan. Vem var hon? Symboliserar hon något omedvetet för mig? En känsla som jag inte vill erkänna? Hon var blond. Var hon min dotter? Nä, verkligen inte.När jag kommit hem från jobbet och ligger i sängen för att sova lunch snurrar frågorna vilt. Fast hon var helt främmande kändes hon så välbekant. Jag tänker på tatueringen jag har på min vänsterarm. En arg liten tjej som fått symbolisera mina inre känslor när synen på höger öga plötsligt försvann. Var det hon? Nej.Den tatuerade flickan är arg. Riktigt asförbannad. Flickan i drömmen var nåt helt annat. Likgiltig. Som en walking dead. (Tittar jag för mycket på TV?) Visste hon att hon gjorde mig illa? Var hon ute efter mig eller visste hon inte vad hon gjorde?
Nånstans där slumrade jag och var tillbaka i drömmen, men nu var jag barn. Lika stor som flickan. Jag har svart hår och jag vet att jag är flickan i tatueringen. Den andra flickan tittar bara likgiltigt på mig med armarna utsträckta. Jag har ett basebollträ i handen och jag slår med den i luften. Hårt. Jag rör mig framåt och försöker träffa henne. Hon backar undan. Precis som jag gjorde förut, men nu är det hon. Jag slår mot henne hårt och argt. Jag vill verkligen göra henne illa. Slå henne sönder och samman. Men en del av mig är lättad över att jag inte lyckas. Det är så skönt att hon, min plågoande, är rädd för mig.
Vilken annorlunda dröm. Så detaljerad. Så kraftfull och känsloladdad. Vilket Children of the corn-tema. Otäcka barn! Hu! Som vanligt hade jag inga funktionsnedsättningar i någon av drömmarna. Så är det oftast när jag drömmer, men det är också vanligt att jag drömmer att jag inte kan se/höra/röra mig av andra orsaker. Som när jag i den här drömmen inte kunde se att flickan tog i mig för att smärtan tillfälligt förblindade mig. Vad säger det om min självbild? Efter att ha grubblat en förmiddag över vem flickan var och vilka undermedvetna känslor som kan ha skapat henne var det jäkla skönt i drömmen att bara reagera. Få henne att backa. Slå som en jäkla vilding. Jag var ju också barn så jag fick ju. Som vuxen i drömmen kunde jag inte det. Jag kunde bara hålla i hennes underarmar och vänta.
