Vi planerar att bygga hus. Innan ma kan välja hus måste man minsann välja en plats att bygga den på. För att veta vad det kommer kosta att bebygga en tomt måste man ta reda på en herrans massa om den där tomten. Finns det något förhandsbesked om bygglov? Hur mjuk är jorden? Behöver det pålas? Är tomten plan? Hur mycket behöver det grävas? Finns kommunalt V/A? Ligger den några elkablar över tomten som måste flyttas? Vad är avståndet till trafikerad väg? Tillräckligt för att få bygga ett hus där? Vad kostar det att anlägga en uppfart? Men det svåraste tror jag är att veta om man ens vill bo där? Vart vill man bo? Hur vet man? Under vintern har vi spanat på ett antal tomter som kan vara “it!” men det är ju himla svårt att egentligen få en känsla för platsen när det är täckt av snö. Vi har väntat och längtat efter att promenera runt i ett av områdena och känna “jo ja, här vill jag ta mina söndagspromenader. Den här utsikten vill jag ha från min altan. Här kan Ottilia få leka. Mmm jo, det känns RÄTT!”
Nu kan man väl påstå att våren är här. Igår var det onsdag. Både jag och Sven var lediga och vi tog vår första söndagspromenad. Första område att provpromenera blev Almbro. Det blev inte så där rart och fridfullt som vi tänkt oss för det blåste helt galet hårt. Så där så man fick skrika för att höra sig själv. Jag hade en fixidé om att vi skulle knacka på hos en granne och får tips om bra promenadstråk för rullstol samtidigt som vi synade framtidsgrannen i sömmarna och bedömde hela gatans befolkning utifrån just den här grannen. Sven var tveksam till projektet. Tyvärr var det trappor upp till husen så det blev dessutom han som fick gå upp och knacka på.”Jag vet inte. Det känns pinsamt.” Sa han medan jag buffade honom i rätt riktning. “Jaja, skit i att det är pinsamt, gör det bara.” Medan han gick upp mot dörren vrålade jag i motvind. “Fråååga efter en brrra promenaaadväg i områådet. Fråga om de triiiivs här!” Tack och lov så öppnade ingen. De hade nog tyckt att vi var helt dumma i huvudet. Ingen annan granne var heller hemma. Vi började promenera. Almbro ligger omgivet av åkrar så blåsten var helt sanslös. Till slut kom vi upp till södra bro där skogen tar vid och där var det lite lugnare. Det var terrängkörning deluxe på de där små åkervägarna. Det är mycket roligare att köra på sådana än trafikerade asfaltsgator i stan. Dels så behöver jag inte aktivt ledsagas utan kan gasa på själv. Assistenten hänger ändå med och hugger tag i mig om en bil närmar sig eller om jag är på väg ner i diket. Dels så är det skoj att kunna gasa på och rullstolen studsar hit och dit. “Teknikern på hjälpmedelcentralen kommer slå ihjäl mig när jag lämnar in stolen på servning. Stackars hjul!!” Vrålade jag i vinden. “Vaaa?!” Vrålade sven tillbaka. “Teknikern på ÄSCH DÅ. Skit samma” “Vaaa?” “Skit saaamma!” Jag vet inte hur folk står ut med att umgås med oss som inte hör.
