Åh, jag älskar Facetime! Fantastiska iGrej!
Tidiga morgon. Vaknar och känner nervvärken gnaga på skelettet. Tittar upp på klockan. Nä, det är för tidigt. Somna om nu! 04.30 duger inte… Okej, det gick inte. Jag kliver upp och rullar ut i köket. Känner den underbara doften av nybryggt, fantastiskt kaffe. Just det, Sven har gått upp före mig för att köra arga tågpendlare någonstans. Åh, då finns det K A F F E och termosen står på köksbänken! Jag börjar exalterat stöka i köket så tyst jag kan i min upphetsning. Fram med koppen, i med mjölk och så termosen som är… TOM?! What the *beeeeeep!* Okej, jag missade att kolla den lilla detaljen i min morgontidiga glädjeyra.
Jag ringer till Sven med Facetime. Han står och kör tåget men har en hand fri så han kan hålla mobilen. Han kan inte teckna men däremot så kan jag läsa hans läppar bra och det får det att funka. Underbart! Att jag inte ens tänkt på det tidigare. Kan jag ringa mina föräldrar nu? Okej, inte så här tidigt men… ah, ni fattar. Att behöva ringa sina egna föräldrar via tolk suger ju verkligen. Det blir oftast sms istället nu för tiden. Jag hatar telefonsamtal, men nu har jag plötsligt facetime istället! Jag bara måste prova idag. Känner mig exalterad och lite rädd. Om det inte funkar bra kommer jag att bli skitbesviken.
Först måste jag besluta om jag fixar att jobba idag eller om jag ska stanna under värmefilten. Imorgon ska det vända. Då blir det lite varmare igen. Borde jag envisas med att gå ut idag då? Om man hade facit i hand och visste att det skulle funka fint med färdtjänst vore beslutet lite lättare, men jag i förhand litar inte en sekund på deras kompetens. Tyvärr. Det vore också lättare om jag hade ett tråkigt jobb som jag inte ville till. Hm… Jag får nog vila lite och känna efter sen.
